| Euro Euro Ευρώ Евро |
|
|---|---|
 |
|
| Område | Euroområdet |
| Inflation | 4,0 %[1] |
| Symbol | € |
| Valutaenheter | 1 € = 100 cent |
| Centralbank | ECB |
 |
 |
| Sedlar | Mynt |
Euro (€) är Europeiska unionens officiella valuta, som används i 15 av Europeiska unionens medlemsstater, det så kallade euroområdet, som utgörs av Belgien, Cypern, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Portugal, Slovenien, Spanien, Tyskland och Österrike.
Den används också i tre andra länder, som har formella avtal med EU, samt inofficiellt i ytterligare tre länder. Således är den gemensam valuta för mer än 320 miljoner européer.[2] Inkluderat områden som använder valutor som är knutna till euron, får euron direkt påverkan på närmare 500 miljoner människor världen över. Med mer än 610 miljarder euro cirkulerande i december 2006 (lika med 802 miljarder US-dollar vid samma tidpunkt) är euron den valuta som har högst cashvärde i världen.[3]
Med officiella uppskattningar för BNP:n 2007 är euroområdet den största ekonomin i världen i mars 2008 efter det att euronkursen gick över 1,56 euro per dollar.[4][5][6] [7]
Euron introducerads på världens finansmarknader som elektronisk valuta 1999 och den 1 januari 2002 lanserades även euromynt och eurosedlar. Den ersatte den tidigare ECU:n med förhållandet 1:1.
Euron förvaltas och administreras av den Frankfurt-baserade Europeiska centralbanken (ECB) och eurosystemet (bestående av euroländernas nationella centralbanker). Som självständig centralbank är ECB enda myndigheten att beslut över finanspolitiken inom euroområdet. Eurosystemet deltar när det gäller tillverkning och distribution av mynt och sedlar i samtliga medlemsstater, och driften av euroområdets betalningssystem.
Trots att alla medlemsstater inom EU är tvungna att ansluta sig när de uppfyllt konvergenskriterierna, har inte alla EU-medlemmar valt att anta den gemensamma valutan. Alla länder som har gått med i EU sedan 1993, då Maastrichtfördraget trädde i kraft, har lovat att införa euron i sinom tid. Maastrichtfördraget tvingar medlemmar att gå med i eurosamarbetet, men Storbritannien och Danmark framförhandlade undantag för sig själva från detta krav.[8] Sverige avslog euron i en folkomröstning 2003, och har kringgått kravet att ansluta sig till euroområdet genom att inte uppfylla kriterierna för medlemskap. Dessutom har tre europeiska mikrostater (Monaco, San Marino och Vatikanstaten), trots att de inte är EU-medlemmar, antagit euron på grund av valutaavtal med EU. Andorra, Kosovo och Montenegro har infört euron unilateralt, utan att varken ha medlemskap i Europeiska unionen eller valutaavtal med densamma.
Innehåll |
Euro finns i sju olika sedelvalörer: 5, 10, 20, 50, 100, 200 och 500 euro. Alla de femton officiella euroländerna trycker sedlar, och de ser likadana ut oberoende av var de är tryckta. Vissa länder trycker dock inte 200- och 500-eurosedlar, även om sådana sedlar är giltiga även i dessa länder. De europeiska mikrostaterna (Monaco, San Marino och Vatikanstaten), vilka genom formella avtal med Europeiska unionen (EU) har tillåtelse att använda euron som betalningsmedel, får inte trycka eurosedlar.
Under 2008 planeras en ny serie av sedlar att ges ut, med vissa grafiska ändringar. Dels ska ordet ”Euro” skrivas även med kyrilliska bokstäver (ordet står redan med latinska och grekiska bokstäver men sedan 1 januari 2007 används även det kyrilliska alfabetet inom unionen), dels ska vissa säkerhetsförändringar ske. Den exakta utformningen är fortfarande inte bestämd. En del medlemsländer kräver också att en- och tvåeuromynten ersätts av sedlar. Detta har bifallits av Europaparlamentet men förkastats av Europeiska centralbanken (ECB). Eftersom ECB är en självständig centralbank är den inte bunden vid vad varken parlamentet eller Rådet beslutar i frågan.
Det finns också åtta olika myntvalörer, en och två euro samt ett, två, fem, tio, tjugo och femtio cent. Den ena sidan är gemensam för alla mynt, oavsett i vilket medlemsland de är präglade. Den andra sidan är nationell och alltså olika i olika länder. Alla mynt är dock giltiga som betalmedel i hela euroområdet. Myntens kanter är lika i alla länder utom för tvåeuromynten, där den varierar. De europeiska mikrostaterna (Monaco, San Marino och Vatikanstaten), som genom formella avtal med EU får använda euron som betalmedel, får också prägla euromynt - med egna nationella motiv på baksidan.
Finland och Nederländerna har beslutat att inte använda de två minsta mynten, och tillverkar således inga en- eller tvåcentsmynt, utom för myntsamlare.
Från och med 2007 ser mynten annorlunda ut på den gemensamma sidan, eftersom EU har fått tolv nya medlemsländer sedan euron togs i bruk 2002. Kartan visar numera hela Europa, även de länder som inte är med i unionen. De gamla mynten kommer även i fortsättningen att gälla som betalningsmedel men kommer successivt att fasas ut.
Alla överföringar inom euroområdet anses inhemska och ska bära motsvarande inhemska transfereringskostnader. Detta gäller för massbetalningar, även om olika ECB-betalningsmetoder kan användas. Kredit-/betalkortsladdningar och ATM-återtag inom euroområdet betraktas också som inhemska. ECB har inte standardiserat pappersbaserade betalningsorder, som checkar, vilket innebär att dessa fortfarande är nationellt baserade. ECB har inrättat ett avräkningssystem, Target, för stora transaktioner i euro.[9]
Precis som den amerikanska dollarn har en valutasymbol ($) har även euron en egen symbol: €. Det var Europeiska kommissionen som bestämde symbolens design, efter att en allmän undersökning hade minskat ner antalet förslag från tio till två. Den slutliga vinnaren var den belgiska designern Alain Billiet. Den officiella historien om eurosymbolens uppkomst bestrids dock av Alain Billiet, den före detta grafikdesignchefen för Europeiska gemenskapen, som hävdar att han har skapat tecknet som en allmän symbol för Europa.[10]
Symbolen är enligt Europeiska kommissionen ”en kombination mellan den grekiska bokstaven epsilon, som är en symbol för den europeiska civilisationen; ett E för Europa; och de parallella linjerna symboliserar eurons stabilitet”. Europeiska kommissionen har också specificerat hur den officiella symbolens exakta proportioner och för- och bakgrundsfärger ska vara.[11]
Dessa noggranna instruktioner har inte hindrat de som designar teckensnitt för datorer (vilka oftast funnits i USA) att utforma symbolen efter eget tycke och smak. Symbolen har fått smalare bredd än specificerat, i stil med siffror och tidigare valutasymboler $ och £. I och med att de flesta pappersdokument framställs i datorer, är det denna utformning som används mest.
Var valutasymbolen placeras varierar från land till land. Det finns ingen officiell standard för var eurosymbolen ska placeras.[12] I Finland och Tyskland brukar eurosymbolen placeras efter siffrorna. I Sverige används den inte mycket, där föredrar man att skriva ut ordet euro eller använda förkortningen EUR i stället.
En annan fördel med den valda symbolen är att den är lätt att skriva på skrivmaskiner genom att skriva versalt C med likamedtecken (=) ovanpå.
Eurons ursprung kan spåras tillbaka till den 13 mars 1979, då den dåvarande Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) införde europeiska valutaenheten (ECU). Detta var en artificiell räkne- och valutaenhet som bestod av en vägd korg av medlemsstaternas valutor. När euron infördes ersatte den ecun i förhållande 1:1. År 1990 startade Ekonomiska och monetära unionen med tre etapper, varav den tredje innebär att de deltagande länderna inför den gemensamma valutan.
Den 1 januari 1999 infördes euron som gemensam valuta i elva EU-länder med en fast växelkurs gentemot de gamla nationella valutorna. Grekland blev det tolfte eurolandet den 1 januari 2001. Inga av de ursprungliga länderna hade folkomröstat om själva valutabytet. Däremot hade både Irland och Frankrike hållit folkomröstningar om Maastrichtfördraget 1992, där den gemensamma valutan ingick i paketet. Av fransmännen röstade 51,0 % för fördraget, medan 49,0 % röstade emot. Av irländarna röstade 68,7% ja. I Finland var införandet av euron ingen kontroversiell fråga, till skillnad från i Danmark och Sverige.
Den 1 januari 2002 ersatte de nya fysiska metall- och papperspengarna de nationella valutorna. De nya mynten – 50 miljarder stycken – har dels en sida som är gemensam för alla länderna och dels en sida som är specifik för respektive land, medan sedlarna – 14,89 miljarder stycken – har samma utseende i alla länder i euroområdet. Det sammanlagda värdet av de sedlar och mynt som tillverkats uppgår till mer än 664 miljarder euro.
Euron betyder dock mycket mer än bara ett valutautbyte. Den berör privatpersoner och företag, inte bara i de länder som har antagit den gemensamma valutan utan i hela världen. För att underlätta gränsöverskridande betalningar i euro utfärdades en förordning (EG 2560/2001) om att sådana betalningar upp till vissa beloppsgränser ska behandlas på samma sätt som betalningar inom ett land, till exempel så tas ingen särskild utlandsavgift ut för uttag i bankomat.
Samtidigt som euron introducerades tog Europeiska centralbanken (ECB) över ansvaret för penningpolitiken från de nationella centralbankerna. I centralbanken, som har sitt huvudkontor i Frankfurt am Main, fattas besluten av en grupp som består av riksbankscheferna från euroländerna samt en direktion på sex ledamöter som utses av euroländernas ledare.
Den viktigaste delen av finanspolitiken är statsbudgeten. Om man flyttar över penningpolitiken till ECB i Frankfurt ställer detta högre krav på politikerna och de enskilda medlemsländernas finanspolitik för att de ska kunna uppnå eller bibehålla en stabil ekonomi.
Efter att Bretton Woodssystemet med dess fasta växelkurser upphörde i början av 1970-talet förde Sverige en penningpolitik med fast växelkurs och återkommande devalveringar, den sista 1982. Växelkursen sattes mot en så kallad valutakorg. Fram till 1977 deltog också Sverige i valutaormen, men från det året sattes växelkursen ensidigt från svensk sida.
Den 17 maj 1991 övergick Sverige till att knyta kronans värde till eurons föregångare ecun som ett led i en ny penningpolitik, med låg inflation som mål. Målet var att kunna delta i det europeiska växelkurssamarbetet ERM. Kursen var under perioden i medeltal 1 XEU = 7,42 SEK. Men redan 19 november 1992 var man tvungen att överge den fasta växelkursen, trots åtgärder från riksbanken, på grund av spekulation mot kronan och flera andra ERM-valutor. De stora summorna i samband med denna spekulation var mest att svenska företag för säkerhets skull förde ut pengar för att betala kommande leverantörsräkningar.
Kronan har sedan dess haft en fritt flytande växelkurs, vilket i början betydde att den snabbt sjönk i värde; vid årsskiftet var kursen 8,55. Det misslyckade försöket med fast växelkurs kan förklara varför Sverige var tveksamt till deltagande i valutaunionen vid denna tid, vilket skulle ha förutsatt en ny fast växelkurs.
Sveriges dåvarande borgerliga regering föreslog i sin proposition om Sveriges medlemskap i EU den 11 augusti 1994, att riksdagen skulle avgöra vid en senare tidpunkt om och när landet skulle delta i valutaunionens tredje steg, den gemensamma valutan. Därefter skedde riksdagsvalet som resulterade i en ny majoritet och en socialdemokratisk regering, vilket inte förändrade riksdagens inställning i frågan: vid omröstningen om EU-inträdet den 15 december 1994 bifölls propositionen. En folkomröstning var inte aktuell vid denna tid. Tre år senare, den 4 december 1997, beslöt riksdagen att Sverige inte skulle delta från början, utan en ”vänta och se”-period inleddes. Beslutet motiverades med att det inte fanns folkligt stöd i Sverige för ett deltagande.
Carl Bildt hade dock redan föreslagit, som förste partiledare, en folkomröstning i riksdagsdebatten den 8 oktober 1997. Bildt var för euron, och såg folkomröstningen som ett sätt att driva frågan framåt. Vid socialdemokraternas extrakongress i mars 2000 tog partiet ställning för Sveriges medlemskap, men att frågan skulle avgöras i en folkomröstning, för att undvika motsättningar inom partiet. Någon tidpunkt föreslogs inte. Först efter riksdagsvalet i september 2002 beslöts att folkomröstningen skulle hållas den 14 september 2003.
Av riksdagspartierna var socialdemokratiska arbetarepartiet, moderata samlingspartiet, folkpartiet liberalerna och kristdemokraterna för, och centerpartiet, miljöpartiet de gröna och vänsterpartiet mot att Sverige skulle gå med i valutaunionen och införa euron som valuta. Detta följde partiernas allmänna hållning till EU, utom vad som gällde för centerpartiet. Samtliga partier hade större eller mindre grupper med avvikande mening. I folkomröstningen röstade 42,0 % ja till införande av euron, 55,9 % nej och 2,1 % röstade blankt. Således beslutade riksdagen att inte införa euron i Sverige.
Den kanske enda särställningen euro har i svensk lag är en lag[13] om att EU-förordningen[14] om gränsöverskridande betalningar i euro även ska tillämpas i Sverige, vilket innebär att utlandsavgifterna för uttag och betalningar i euro över Sveriges gräns har tagits bort på samma sätt som i euroländerna. Det gäller dock bara uttag av euro i Sverige eller i euroländer från svenska konton och överföring av euro (som är kostnadsfritt via Internet) och inte till exempel uttag av kronor i Sverige från bankkonton i utlandet eller uttag av andra europeiska valutor.
Som en del av medlemskapet i Europeiska unionen är Sverige skyldigt att införa euron som sin valuta. Joaquin Almunia, EU:s valutakommissionär, har sagt att man rätteligen kan dra Sverige inför domstol för att inte ha gått med i euroområdet, men att en sådant agerande inte är önskvärt eller nödvändigt. Moderata samlingspartiet har sagt att man inte tänker hålla en folkomröstning under sin första regeringsperiod men att man, precis som socialdemokraterna, önskar införa valutan. Sedan hösten 2007 kräver folkpartiet, som första riksdagsparti, att frågan om en ny folkomröstning åter ska aktualiseras.[15] Partierna kan komma att vara tveksamma till en ny folkomröstning i och med kompakt motstånd i alla svenska opinionsundersökningar. Reinfeldt sade också i december 2007 att det knappast blir en folkomröstning förrän det finns ett stöd i opinionen för euro.[16]
Danmark förde tidigare en liknande politik som Sverige, med devalveringar av den danska kronan, men 1979 var Danmark ett av de länder som bildade Europeiska monetära systemet (EMS). Inom ramen för systemet genomfördes ytterligare devalveringar fram till 1982, varefter Danmark övergick till en fast växelkurs. Sedan 1987 sattes denna kurs i praktiken mot den västtyska marken, och från 1999 mot euron (1 EUR = 7,46 DKK). Kursen har under hela denna tid hållits inom de tillåtna gränserna, för närvarande +/- 2,25 procent. Den fasta växelkursen har ett brett stöd i Danmark och det finns inga planer på att överge den, men man har inte velat följa de övriga länderna i EMS och införa euron som valuta. Därför blev Danmark ensamt kvar i växelkurssamarbetet ERM2, tills att EU:s nya medlemsstater började delta efter 2004.
År 1992 fick Danmark fyra undantag från Maastrichtavtalet (efter en folkomröstning med nej och en modifierad med ja som resultat), däribland att landet inte måste införa den gemensamma valutan. Efter dess införande 1999 genomfördes en folkomröstning år 2000 om Danmark ändå skulle övergå till euron. Opinionsundersökningar visade länge på stöd för eurons införande, men åsikterna svängde före omröstningen, som resulterade i att kronan behölls.
Enligt en undersökning som Danske Bank låtit genomföra, och som publicerades i tidningen Børsen den 28 februari 2008, visade sig att 51,4 % av de tillfrågade var säkra på att rösta ja till euron medan 48,6 % var säkra på att rösta nej.
Dagbladet Børsen genomför varje månad opinionsundersökningar om de fyra undantagen, däribland euron, som brukar visa på ett stöd för eurons införande. I undersökningen i juni 2008 var 53 % av svaren ja-svar, 41 % nej-svar och 6 % visste ej vad de skulle svara.[17] Danmarks statsminister Anders Fogh Rasmussen har utlovat en folkomröstning, angående samtliga fyra undantag från EU, under den nuvarande mandatperioden (alltså före 2011).[18]
██ > 70 %
██ 50 - 70 %
██ 30 - 50 %
██ < 30 %
Dessa två före detta självstyrande provinser i den förutvarande unionen Serbien-Montenegro valde att ha euron som valuta. Anledningen var att de gick över till tyska mark informellt när den jugoslaviska dinaren hade hyperinflation mellan 1992 och 1994. År 1999 beslutade Montenegro att formellt använda D-mark, som ändå användes i praktiken; senare följde Kosovo efter. 2006 blev Montenegro självständigt och 2008 blev även Kosovo självständigt. Båda länderna använder dock euro fortfarande som valuta.
När ett land byter valuta måste dock någon ansvara för värdet för de gamla sedlar som löses in. För de egentliga euroländerna gör staten det (via nationalbanken) och betalar genom att trycka nya eurosedlar. Om ett land byter till euro utan att kunna trycka sedlar, blir det en mycket stor kostnad när staten måste använda valutareserven eller låna euro att växla den gamla valutan mot. Ingen valutaväxlare vill växla in den gamla valutan annars. För provinser i ett valutaområde går det dock. Centralbanken och resten av valutaområdet, i detta fall Serbien fick stå för den gamla valutan. En del av hyperinflationen orsakades av att många växlade just till den tyska marken.
De tio medlemsstater som anslöt Europeiska unionen under 2004 och de två medlemsstater som anslöt 2007 är alla bundna till att införa euron. Således gjorde Slovenien det den 1 januari 2007. Cypern och Malta följde efter 1 januari 2008. Slovakien kommer att införa euron som valuta 1 januari 2009. Innan ett land kan ansluta sig måste landet uppfylla konvergenskriterierna.
Enligt euroanhängarna ökar det ekonomiska ömsesidiga beroendet med euro och underlättar samtidigt handeln mellan euroområdets medlemsländer. Detta är till nytta för medborgarna i euroområdet, eftersom ökad handel historiskt är en av de stora drivkrafterna till ekonomisk tillväxt. Vidare skulle detta bidra till syftet med den gemensamma marknaden inom EU, inklusive den fria rörligheten för personer, varor, tjänster och kapital.
En annan fördel som lyfts fram av euroanhängare är borttagandet av bankernas transaktionsavgifter och växelkurser. De var tidigare en betydande kostnad för individer och företag vid växling mellan valutor, men å andra sidan förlorade bankerna denna inkomstkälla.
Ett annat resultat av den gemensamma valutan är att prisskillnaderna, särskilt skillnader i prisnivåer, bör minska. Prisskillnader kan medföra arbitrage, det vill säga handel mellan länder som enbart sker för att utnyttja prisskillnader, vilket verkar utjämnande på priserna i euroområdet. Detta bör också öka konkurrensen mellan företag, vilket medverkar till att hålla nere inflationen, vilket är till gagn för konsumenterna. En studie gjorde av Nigel Allington, Paul Kattuman och Florian Waldmann under 2005 har påvisat en sådan prisutjämning nedåt, i jämförelse med de EU-länder som inte använder euron (Sverige, Danmark, Storbritannien).[19] I Sverige, Storbritannien och östra Danmark har konsumenter svårare att utnyttja prisskillnader på grund av höga färje/bro/tunnelavgifter.
██ Euroområdet
██ EU-länder utan euro
Monaco, San Marino och Vatikanstaten får prägla egna euromynt eftersom de har formella avtal med EU som tillåter de att använda den gemensamma valutan som betalmedel. Andorra, Kosovo och Montenegro får däremot inte prägla några egna euromynt eftersom deras användande av euron är informellt. Endast de euroländer som är medlemmar i EU har rätt att trycka eurosedlar.
Euron är även officiell valuta i bland annat de franska utomeuropeiska departementen Guadeloupe, Martinique, Franska Guyana (Karibien), Saint-Pierre och Miquelon (vid New Foundland) samt Réunion (i Indiska oceanen). Dessa områden finns avbildade bredvid Europakartan på baksidan av samtliga eurosedlar.
Enligt Maastrichtavtalet ska euro införas i alla EU-länder när respektive land uppfyller krav om bland annat låg inflation, små budgetunderskott och en begränsad statsskuld samt att valutan har varit bunden till euron genom ERM2 i minst två år och under den tiden fluktuerat inom ett rimligt intervall. Sverige har inget undantag, eftersom landet inte var medlem när undantag gavs, men har hållit sig utanför genom att inte binda valutan mot euron genom ERM2.
De flesta medlemsstater som anslöt sig 2004 och 2007 är, till skillnad från Sverige, angelägna om att införa euron. Den 1 januari 2007 blev Slovenien det första landet av ”de nya medlemsstaterna” att införa euron, och den 1 januari 2008 införde även Cypern och Malta den gemensamma valutan. Bulgarien kommer under våren 2008 att ansöka om inträde i ERM2 även om det mesta pekar på en anslutning till hösten 2008 som tidigast. Däremot går det trögare för de folkrikare medlemsstaterna. Varken Polen, Tjeckien eller Ungern har anslutit sig till ERM2 och de är således de enda länderna som inte har gjort det av de länder som anslöt EU under 2004. Ländernas ekonomier uppfyller inte heller de övriga konvergenskriterierna särskilt väl.
EU-länder med euro
Belgien · Cypern · Finland · Frankrike · Grekland · Irland · Italien · Luxemburg · Malta
Nederländerna · Portugal · Slovenien · Spanien · Tyskland · Österrike
Andra länder med euro
Monaco · San Marino · Vatikanstaten
Anslutande länder
Bulgarien · Estland · Lettland · Litauen · Slovakien
Läs gärna mer om euro · euroområdet · euromynt · eurosedlar
 |
EU-portalen — metasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia. |
