Fersenska mordet kallas lynchningen av Axel von Fersen den 20 juni 1810 i Stockholm.
I Stockholm spreds ett rykte att Axel von Fersen och hans syster Sophie von Fersen giftmördat prins Karl August, vilken utsetts att efterträda kungen, Karl XIII som saknade arvingar. (Karl XIII efterträdde sin brorson Gustav IV Adolf då han avsattes.) Prins Karl Augusts död var för det enkla folket en stor besvikelse, då han på kort tid gjort sig mycket populär, en tronpretendent som skulle verka för klassutjämning.
Den dag den avlidne kronprinsens kista skulle föras in i Stockholm och till slottet, visste hela Stockholm att det skulle ske något märkligt. Nu skulle rättvisa skipas. Alla hade hört ryktena om oroligheter. Det förkom nidskrifter och hotbrev. Många försökte övertala von Fersen att inte medverka vid likprocessionen men som riksmarskalk ansåg han att det var hans plikt att medverka — och hans samvete var rent.
Det kungliga likföljet med den avlidnes kista hade tillbringat sista natten i Salems kyrka och eskorterade av Mörners husarer nådde de värdshuset på Liljeholmen på förmiddagen. Strax därefter anlände Axel von Fersen för att inspektera vagnarna och se till att de stod nedanför Nybodabacken i den ordning de skulle enligt protokollet. Klockan tolv startade liktåget, Katarinas klockor dånade, Maria Magdalena svarade, de andra kyrkorna följde efter med tunga sorgeslag.
Detta var ordningen i likprocessionen, helt enligt protokollet: Allra först red Silfversparre med sina båda adjutanter, överste Berger och löjtnant Ruuth. Så kom skvadronen ur Livgardet till häst under ryttmästare Åkerhielms befäl. I de närmast följande hovvagnarna åkte hovstaten och i den sista satt Fabian von Fersen. Så följde två hingstridare och så kom riksmarskalkens galavagn med sina sju glasfönster och sin gyllene grevliga krona på taket. Den drogs av sex välryktade vita hästar med purpurröda marokängselar, beslagna med förgylld brons. Tre lakejer gick på var sida. De var klädda i vita livréer med breda, flerfärgade snören på alla sömmar. Synlig för alla åskådare satt riksmarskalken ensam i vagnen med sitt långa grå hår utslaget, såsom etiketten förskrev, klädd i svart, fotsid kappa med serafimerordens blå band och höll den florbehängda staven i sin behandskade hand. Det i guld och granna färger lysande riksmarskalkekipaget bildade en våldsam kontrast till spannet som kom efter men enligt etiketten fick det aldrig finnas något svart på den vagn i vilken landets riksmarskalk färdades. Åtta svarta hästar med selar i samma färg, körda av understallmästare Ehrengranat, drog den tarvliga likvagnen, som under den långa färden från Skåne hade blivit svårt neddammad. Fyra generaladjutanter red omkring vagnen och bar upp var sitt hörn av det svarta bårtäcket, som på skalden Adlerbeths önskan klätts med ett silverskir. En löjtnant ur Livgardet till fot och en ur Livgardet till häst red på var sin sida om dem och tjugofyra ståndsdrabanter med fällda bardisaner omgav vagnen. Närmast efter gick en vicekorpral och sex livdrabanter. I den sista av de tre följande vagnarna åkte livmedikus Josef Rossi. Processionen slöts av de Mörnerska husarerna. Och efter dem kom i diskret skymundan den döde kronprinsens reseekipage.
Stockholms gator flödade av brännvin, gratis brännvin.
Redan då liktåget passerade Södermalm kastade man stenar på den förgyllda vagnen med riksmarskalken, vilka krossat glasen och träffat greven, och när tåget passerade Gamla stan övertalades den då redan blodiga von Fersen av fanjunkaren Bartholin att avbryta sin medverkan och följa med in i ett hus på Nygatan och söka skydd på en krog.
Stämningen på krogen blev dock snabbt hätsk, och trots närvaron av hovmarskalken Isaac Lars Silfversparre (som förde befäl över garnisonen i Stockholm) blev allt värre varpå Silfversparre drog med sig von Fersen i riktning mot Riddarhuset för att sätta sig i säkerhet. Under tiden fortsatte dock misshandeln, och efter att Silfversparre förlorat Fersen och begivit sig mot slottet slutade allt med att man formligen hoppade och stampade honom till döds i dammet utanför Riddarhustrappan efter en mycket grov misshandel som sannolikt i sig var dödlig. Halvhjärtade försök gjordes att rädda honom, men ingen vågade gå emot pöbeln på allvar, och av någon anledning hade särskilt förbud givits mot att använda skarp ammunition denna dag.
Det fanns uppenbarligen två konspirationer i kravallerna. En som ville åstadkomma en svensk revolution, en annan som bara ville krossa gustavianerna genom att låta gripa von Fersen och kanske med falska dokument "avslöja" deras kupplaner. Gustavianerna ville ha tillbaka Gustav IV Adolfs son Gustaf som kronprins och deras opposition, 1809 års män, vilka legat bakom Gustav IV Adolfs avsättning, ville inte detta. De skulle helst velat få nästa riksdag (när Bernadotte skulle väljas till kung) förlagd utanför Stockholm, och skapa politisk förvirring. Men konspiratörerna tappade kontrollen över situationen. Kejsar Napoleon skall ha yttrat att svenska regeringen varit inblandad, och möjligen skulle vaktbefäl och andra militärer varit mutade.
Beträffande kronprins Karl Augusts död fastställde domstolen att dödsorsaken var slaganfall. Alla rykten om förgiftning hade varit lömskt förtal och riksmarskalkens oskuld kunde inte längre betvivlas. Både Axel von Fersen och hans syster Sophie friades av Svea hovrätt.
Den 2 december 1810 kunde Axel von Fersen äntligen begravas och få den värdiga begravning han hade rätt till som en av Rikets Herrar, Serafimerriddare och riksmarskalk. Kistan fördes först till riksmarskalkens rum på slottet där den fick stå en natt. Nästa dag fördes kistan i procession genom stan ner till Riddarholmskyrkan.
Mordet på Axel von Fersen har senare kommit att beskrivas som "Den svenska vanärans botten". Många förhördes men få dömdes i rättegången.