| ?Garfågel Status i världen: Utrotad [1] |
|
|---|---|
 |
|
| Systematik | |
| Domän: | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike: | Djur Animalia |
| Stam: | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam: | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass: | Fåglar Aves |
| Ordning: | Vadarfåglar Charadriiformes |
| Underordning: | Alkfåglar Alcae |
| Familj: | Alkor Alcidae |
| Släkte: | Pinguinus |
| Art: | Garfågel |
|
|
|
| §Pinguinus impennis Auktor: Linné, 1758 |
|
| Synonymer | |
|
Alca impennis |
|
 |
|
 Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen
|
|
Garfågel, färöiska garfuglur, Pinguinus impennis, tidigare Alca impennis, var en fågelart tillhörande familjen alkor. Den saknade flygförmåga och utrotades under 1800-talet. Det finns bara ett enda dokumenterat fynd av garfågel i Sverige i modern tid, från Mollösund i Bohuslän den 18 december 1783.
Innehåll |
Garfågeln liknade tordmulen till sin fysionomi, men skiljde sig bland annat genom sin större storlek, den var omkring 80 cm lång, och genom de förkrympta vingarna som resulterade i dess oförmåga att flyga. Ovansidan var glänsande svart, strupen svartbrun och undersidan vit. Den hade även en vit fläck framför ögonen, och spetsen på armpennorna var också vita. Den hade en mycket grov och lång svartgrå näbb med lutande vertikala räfflor på övre och undre halvan i en spetsig vinkel framåt.
Könen var lika.
Garfågeln lade ett ägg som mätte 120-130 mm, direkt på klippan. Paret ruvade ägget gemensamt, och efter kläckningen fördes ungen snart ut i vattnet.
Fågeln simmade och dök med ypperlig färdighet, fortare än en båt kan ros. På klipporna satt den i upprätt ställning och dök då fara hotade huvudstupa ned i havet.
Fågeln levde förr mycket talrikt i Norra ishavets södra delar, i norra Atlanten och i Nordsjön. I största mängd förekom väl garfågeln vid Island och Newfoundland, vars av rasande bränningar omgivna små klippöar och skär beredde den trygga häckplatser.
Garfågeln betraktades som välsmakande, den fångades i mängd och nyttjades till föda av bland annat vid Newfoundland befintliga fångstfartyg. Då den inte kunde flyga, drev man den synnerligen feta fågeln flockvis antingen in i löst uppstaplade lådor eller direkt i båtar eller ombord på fartyg. Den jagades också systematiskt för att använda dess fjädrar till stoppning i madrasser och liknande. Från Norge hade den försvunnit redan under medeltiden, Grönland miste sina sista garfåglar omkring 1815. Från de Brittiska öarna försvann den omkring 1813[2], och det sista kända exemplaret där föll offer för lokala fiskare på St Kilda vid Yttre Hebriderna 1840.[3] Garfåglarna hade haft en relativt trygg koloni i närheten av Keflavik på den oåtkomliga ön Geirfuglasker, men då den 1830 sjönk i havet vid vulkanisk aktivitet, tvingades fåglarna flytta till Eldey, där det vid vissa väder var möjligt för människor att ta sig i land. Det sista säkert dokumenterade paret garfåglar i världen slaktades 3 juli 1844 på ön Eldey utanför Island. Det finns uppgifter om att ett levande exemplar skulle ha siktats vid Grand Banks 1852, vilket också IUCN[4] har noterat. På 1860-talet har man vid Newfoundland anträffat massor av ben och flera naturliga mumier av denna fågel, vilka senare bibehållit sig i torv och is. Idag finns uppstoppade exemplar av garfågeln i åtskilliga museer.
Garfågeln ska ha fått sitt namn ifrån fornnordiskans geirr vilket betyder spjut och det skulle syfta på fågelns långa näbb. På norska och isländska är namnet fortfarande geirfugl.
Garfågeln kallades ursprungligen av engelska sjömän för penguin. Detta finns nedskrivet av en engelsman vid namn Parkhurst som beskrev jakten av garfågeln runt Newfoundland redan 1578. Senare när engelsmännen stötte på de fåglar vi idag kallar pingviner så användes samma benämning även på dessa stora, svartvita havsfåglar som inte heller kunde flyga. Däremot vad ordet pingvin från början betyder eller kommer ifrån är omdiskuterat. Garfågelns vetenskapliga namn är Pinguinus impennis där impennis betyder "utan vingar".
Wikimedia Commons har media som rör Garfågel.
