 |
Denna artikel eller avsnitt innehåller källhänvisningar eller externa länkar, men de är inte insatta i texten som fotnoter. Du kan förbättra denna artikel genom att med hjälp av fotnoter förtydliga källorna till olika delar av artikeln. |
|
 |
| Familjerätt |
|---|
| Äktenskap och partnerskap |
| Äktenskapsförord · Äktenskap |
| Samkönat äktenskap |
| Registrerat partnerskap |
| Samboförhållande |
| Bodelning |
| Bodelning |
| Upplösning av äktenskap |
| Upplösning av äktenskap |
| Skilsmässa |
| Upphörande av samboförhållande |
| Underhållsstöd |
| Frågor rörande barn |
| Faderskap · Adoption |
| Förmyndare · Myndling |
| Barnomsorg |
| Övriga legala områden |
| Våld i nära relationer |
| Barnmisshandel |
| Bigami · Incest · Otrohet |
Äktenskap är ett juridiskt och samhälleligt, och ofta också ett religiöst och andligt, avtal mellan samlevande personer. Äktenskap kan ingås religiöst eller borgerligt och omges ofta av mer eller mindre omfattande ritualer och festligheter, se vigsel och bröllop. Vanligtvis ingås äktenskapet i en särskild lokal, i en kyrka, synagoga, moské eller motsvarande vad beträffar religiösa vigslar; på ett rådhus eller liknande för borgerliga vigselceremonier. Det varierar mellan stater om man anser att ett religiöst ingånget äktenskap också är civilrättsligt bindande eller om de som ingår ett sådant äktenskap också måste ingå ett borgerligt äktenskap för att deras förhållande ska bli lagreglerat. Likaså varierar det om en stat erkänner enbart monogama äktenskap mellan personer av olika kön, erkänner äktenskap mellan personer av samma kön (s.k. samkönat äktenskap) eller erkänner äktenskap för polygama förhållanden.
Grunden för att ingå äktenskap skiljer sig åt mellan olika kulturer. Inte sällan är äktenskapet ett från samhället eller staten mer eller mindre uttalat krav för sexuell samlevnad och familjebildning. I många nutida västerländska kulturer är det kravet mycket svagare, och äktenskap ingås istället ofta snarare av juridiska eller rent känslomässiga skäl, för att visa att man avser att leva med någon livet ut eller mycket länge. I en del kulturer fattas beslut om äktenskapet av föräldrarna när makarna är barn eller mycket unga, se barnäktenskap. Det förekommer också att brudgummen betalar en avgift till svärfadern för sin brud, se brudpris, eller att brudens föräldrar betalar brudgummens föräldrar för att de accepterar bruden alternativt betalar en hemgift för dottern till det nygifta paret. Barnäktenskap är förbjudet i många länder men praktiseras ibland ändå även i stater där det är förbjudet. Avtal om barnäktenskap, brudpris och hemgift är inte giltiga enligt västerländsk lagstiftning.
I romersk-katolska kyrkan och de ortodoxa kyrkorna utgör äktenskapet ett sakrament. Äktenskap är i denna betydelse ett teologiskt begrepp som inte bör förväxlas med det civila äktenskapet. Se äktenskapets sakrament.
Ifråga om äktenskapets utformning och betydelse är endast litet känt från tiden före Sveriges kristnande, eftersom källorna är få och osäkra.
Under medeltiden var äktenskapet ett världsligt förbund. Det förutsatte samförstånd mellan parterna. Löften gavs inför vittnen och bekräftades med samlag. Kyrkan var först inte inblandad, men fick en roll senare under medeltiden.
Protestantismen ansåg att äktenskap egentligen var en världslig sak, men tidigt efter reformationen blev svenska kyrkan angelägen att ta del i akten. De medeltida rättsliga reglerna ersattes av bestämmelserna om den kyrkliga vigseln i 1686 års kyrkolag.
Den civilrättsliga regleringen av äktenskapet kom med 1734 års allmänna lag då kyrklig vigsel blev obligatorisk, som kompletterade 1686 års kyrkolag.
Luther gick emot den romerska äktenskapsuppfattningen, lanserad av kyrkofadern Augustinus, att äktenskapets ingående var en sakramentshandling, varigenom Guds nåd ingjutes och mannen och kvinnan blir till äkta makar. Den romersk-katolska kyrkan såg med andra ord äktenskapet som oupplösligt. Endast formella fel vid äktenskapets ingående kunde medföra återgång.
Luthers angrepp på synen på vigseln som ett sakrament var en attack mot den kanoniska rätten, äktenskapet var en världslig sak, "weltlich Ding".
Bland allmogen var det vanligast under dessa århundraden med offentlig vigsel i samband med gudstjänsten och inför församlingen. Efter hand kom dock mer välbeställda alltmer dra sig undan kyrkans offentlighet och gifta sig privat, dock med präst. Det gällde också många arbetare som under 1800-talet föredrog att viga sig i hemmen eller på pastorsexpeditionen.
Senare under 1800- och 1900-talen har det periodvis åter varit mode att gifta sig i kyrkan, men inte i samband med gudstjänsten. Grunden har varit individernas löften inför vittnen och den sexuella samlevnaden, som konstituerat äktenskapet.
Enligt den svenska äktenskapsbalken (SFS 1987:230) skall makarna gemensamt vårda hem och barn och i samråd verka för familjens bästa.
Under ett äktenskap äger var och en vad man köper och införskaffar. I äktenskapsbalken formuleras detta såsom: "Varje make råder över sin egendom och svarar för sina skulder."
Makar skall fördela utgifter och sysslor mellan sig. De skall lämna varandra de upplysningar som behövs för att familjens ekonomiska förhållanden skall kunna bedömas. Äktenskap upplöses genom den ena makens död eller genom äktenskapsskillnad (skilsmässa).
Äktenskap i Sverige ingås genom vigsel i närvaro av minst två vittnen (ofta släktingar eller nära vänner, men vem som helst kan tjänstgöra som vittne). Vid vigseln skall båda parter samtidigt vara närvarande. De skall var för sig på fråga av vigselförrättaren ge till känna att de samtycker till äktenskapet. Vigselförrättaren skall därefter förklara att de är makar. Beroende på parets egen syn på äktenskapet kan de välja att ingå äktenskap borgerligt utan religiösa ceremonier eller kyrkligt, vilket i flera kristna samfund i Sverige innebär både en juridisk och en religiös förening. En äktenskaplig religiös ceremoni som förrättas i ett samfund utan vigselrätt innebär att äktenskapet inte blir juridiskt giltigt, i de fallen krävs även en borgerlig vigsel.
Äktenskap kan ingås mellan kvinna och man. Homosexuella kan ingå partnerskap, men en offentlig utredning, "Äktenskap för par med samma kön - Vigselfrågor", presenterade den 21 mars 2007 ett förslag till ändrad äktenskapslag som ger samkönade par rätt att ingå äktenskap på samma sätt som olikkönade.
Vilka personer som helst får inte ingå äktenskap med varandra, dessa hinder för äktenskap kallas äktenskapshinder. Den som är under 18 år får exempelvis inte ingå äktenskap utan tillstånd av länsstyrelsen i det län där den underårige bor. Äktenskap får inte ingås mellan dem som är släkt med varandra i rätt upp- och nedstigande led eller är helsyskon. Halvsyskon får inte ingå äktenskap med varandra utan tillstånd av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Den som ingått äktenskap eller är partner i ett registrerat partnerskap får inte ingå äktenskap under partnerskapets fortbestånd. Äktenskap och partnerskap kan upplösas genom skilsmässa, som makarna ansöker om gemensamt eller var för sig lämnar in till allmän domstol. Under tiden från ansökan om skilsmässa tills äktenskapet/partnerskapet är juridiskt upplöst får ingendera maken ingå nytt äktenskap eller partnerskap.
Äktenskapets ingående, fortbestånd och upplösning i Sverige regleras i lag, äktenskapsbalken. Många kristna samfund i Sverige, och en del icke-kristna, har valt att ställa sig bakom den och har tillstånd att utföra vigselceremonier som är juridiskt bindande enligt äktenskapsbalken. De avstår då också från att viga personer som inte får gifta sig enligt lag. Det innebär att par som vill ingå äktenskap i både religiös och juridisk mening, kan få bägge aspekterna tillgodosedda i dessa församlingar. I många andra länder genomförs och registreras en borgerlig vigsel i anslutning till en religiös ceremoni i det samfund makarna tillhör.
Några svenska religiösa samfund har avstått från vigselrätt för att inte behöva kompromissa med sin egen äktenskapssyn. De par som vigs av en ortodox kristen präst, en imam eller en rabbin som saknar vigselrätt blir då sambo i lagens mening, om de inte också genomgår en borgerlig vigsel. Några orientaliskt ortodoxa kyrkor anser också att 16 år är en lagom lägsta ålder för att gifta sig. Vigselakter för så unga par inte är juridiskt giltiga i Sverige. Paret får därför vänta till 18-årsdagen innan äktenskapet enligt svensk lagstiftning blir juridiskt bindande.
En könsneutral äktenskapslagstiftning innebär att även personer av samma kön kan ingå äktenskap på samma juridiska villkor som heterosexuella par. Könsneutrala äktenskapslagar finns endast i ett fåtal länder. Det är en möjlighet som tillkommit under senare år, tidigare var samtliga äktenskap i världen förbehållna par av olika kön.
År då könsneutral äktenskapslagstiftning införts/införs i respektive land
2000: Kanada (proviserna Ontario, Quebec och British Columbia) 2001: Nederländerna 2003: Belgien 2004: USA (delstaten Massachusetts) 2005: Spanien, Kanada (hela landet) 2006: Sydafrika 2008: USA (delstaten Kalifornien) 2009: Norge (lagen träder i kraft 1 januari 2009).
I USA är detta en kontroversiell fråga, och det finns federala lagar som dels slår fast att äktenskap ("marriage") i lagens mening alltid är mellan en man och en kvinna, dels att ingen delstat behöver ta hänsyn till lagar i andra delstater som jämställer andra typer av förhållanden med äktenskap [1].
I Sverige har personer av samma kön ännu inte möjlighet att ingå äktenskap, men en statlig utredning från 2007 (SOU 2007:17) pågår. Den svenska äktenskapsbalken förväntas att under 2009 bli könsneutral.
Ett registrerat partnerskap har med ett par undantag samma rättsverkningar som ett äktenskap. En skillnad är att vissa förmåner inte gäller för änkor som övergångsvis finns kvar. Inte heller gäller de internordiska reglerna om äktenskap (förordningen [1931:429] om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap).
Polyamora äktenskap inkluderar fler än två personer. I de samhällen och kulturer där polygami är tillåtet är det vanligen mannen som har flera fruar och inte tvärtom. Vanligen får en man i polygama samhällen inte förfördela någon av fruarna, även om de har olika rang beroende på om de är första, andra, tredje eller fjärde fru. Alla fruarna har rätt att få sina sexuella behov tillfredsställda och få barn tillsammans med mannen. I den händelse någon av fruarna avlider åligger det övriga fruar att ta hand om den avlidna kvinnans barn.
Inom några religioner är månggifte tillåtet, dock inte inom kristendomen. Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga, eller mormonerna, tillät månggifte en period under 1800-talet, men har förbjudit och tagit avstånd från månggiftet sedan slutet av 1800-talet.
Månggiften där en man gifter sig med flera kvinnor förekommer i en del muslimska samhällen. Enligt Koranen 4:3 kan en muslimsk man gifta sig med upp till fyra kvinnor om han behandlar dem likvärdigt.[2]. Idag är det vanligt att muslimska kvinnor skriver in en klausul i sitt äktenskapskontrakt (aqd) för att försäkra sig om att mannen inte får ta fler fruar.[3].
