.svg)
Hjärta, latin: cor, grekiska: καρδία kardía, muskel som fungerar som pump. Genom regelbundna sammandragningar pumpar hjärtat runt blodet i kroppen.
Innehåll |
I ett mänskligt embryo börjar hjärtat att slå cirka tre veckor efter befruktningen eller fem veckor efter den sista normala menstruationsperioden (LMP), vilket är det datum som normalt används för att datera graviditet. Embryots hjärta börjar först att slå i samma takt som moderns, med omkring 75-80 slag per minut. Hjärtrytmen ökar därefter linjärt under cirka fyra veckor, med ett maximum kring 165-185 slag per minut i början av den nionde veckan efter LMP. Ökning är ungefär 3,3 slag/minut per dag. Därefter sjunker den ner till omkring 150 slag per minut under de följande 6 veckorna. Efter den 15:e veckan avtar minskningen och hjärtat slår då med ett genomsnitt på cirka 145 slag per minut [1]. Det finns ingen skillnad mellan pojkars och flickors hjärtrytm före födelsen [2].
Hjärtat sitter i brösthålan (thorax) mellan lungorna, strax ovanför mellangärdet, något mer åt vänster och vilar på en muskelbädd (diafragman). På grund av embryonal utveckling ligger ungefär 2/3 av hjärtats volym till höger och 1/3 till vänster om mittlinjen. Hjärtaxelns övre punkt definieras där övre hålvenen, vena cava superior (övre hålvenen) mynnar i höger förmak och den nedre punkten av hjärtspetsen.
Ytterst är hjärtat omgivet av perikardium, yttre hjärtsäcken, och tar man en titt inuti perikardiet ser man den serösa, glatta och tunna inre hjärtsäcken, epikardium. Lägger man ytterligare ett snitt i hjärtväggen så kommer man till själva hjärtmuskulaturen, myokardium. Den hinna som skiljer myokardiet och blodet kallas endokardium. En närmare blick på myokardiet inifrån, speciellt i närheten av hjärtspetsen, avslöjar hjärtmuskulaturens trabekulära anordning.
Hjärtat består av fyra skilda delar. Sedda ovanifrån är delarna:
Kammarnas muskulatur är tydligt tjockare än förmakens. Jämför man de båda kammarna så har normalt den vänstra kammaren kraftigare muskulatur än den högra, eftersom den ska pumpa ut blodet i kroppen. Två av kroppens största ådror, aortan och truncus pulmonalis har förbindelse mellan vänster- och höger kammare över aortaklaffen och pulmonalisklaffen.
Höger förmak och kammare bildar den högra sidan och är förbundna med varandra över den så kallade trikuspidalklaffen, medan vänster förmak och kammare är förbundna via mitralis- eller bikuspidalklaffen. Hjärtklaffarnas funktion är att styra blodets flöde åt rätt håll. Normalt äger inget blodutbyte rum direkt mellan den högra och den vänstra sidan.
Hjärtats pumpfunktion styrs av ett retledningsystem som skapar och överför små elektriska signaler till hjärtmuskeln.
Syrefattigt venöst blod från hela kroppen kommer in i höger förmak via övre och undre hålvenerna (vena cava superior och inferior) och leds ner till höger kammare genom trikuspidalklaffen. Härifrån pumpas det syrefattiga blodet genom pulmonalisklaffen, över truncus pulmonalis och till lungorna. Efter gasutbytet i lungorna, strömmar blodet tillbaka till hjärtat, först genom pulmonalvenerna in till vänster förmak, genom mitralisklaffen och till den stora vänstra kammaren. Härifrån pumpas det nu syrerika blodet genom aortaklaffen och till huvudpulsådern, aortan, där blodet vidaredistribueras till resten av kroppen.
Huvudartikel Hjärt- och kärlsjukdomar
Läran om hjärtats sjukdomar och fysiologi kallas kardiologi. Det finns många hjärtsjukdomar, några vanliga sjukdomar är:
Se även: Lung-hjärtsjukdom
För att undersöka hjärtat används vanligtvis en och ibland flera av följande metoder:
Se även: klinisk fysiologi och nuklearmedicin.
Betablockerare är en grupp läkemedel som gör att pulsen blir långsammare, minskar hjärtats syrebehov och sänker blodtrycket.
Nitroglycerin, som i kroppen omvandlas till kväveoxid, används mot kärlkramp då det vidgar blodkärlen så att hjärtats belastning minskas genom att blodet omfördelas i kroppen så att mindre blod kommer tillbaka till hjärtat.
