| ?Hjortdjur | |
|---|---|
 |
|
| Systematik | |
| Domän: | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike: | Djur Animalia |
| Stam: | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam: | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass: | Däggdjur Mammalia |
| Ordning: | Partåiga hovdjur Artiodactyla |
| Familj: | Hjortdjur Cervidae |
|
|
|
| §Cervidae Auktor: Goldfuss, 1820 |
|
 Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen
|
|
Hjortdjur (Cervidae) är en familj i underordningen idisslare (Ruminantia) som tillhör ordningen partåiga hovdjur (Artiodactyla). Det finns omkring 40 olika arter.
Hjortdjuren kännetecknas av att hanarna bär horn, som de tappar varje vinter. Hos en art, ren, har båda könen horn.
Innehåll |
Hjortdjuren varierar i storlek från en hares till större än en hästs. De har alltså en längd mellan 0,7 och 2,9 meter, en mankhöjd mellan 30 och 190 centimeter och en vikt mellan 7 och 800 kilogram. Den största arten är älgen och den minsta är Pudu puda. Hos de flesta arter finns en utpräglad könsdimorfism som visar sig genom att hanar är betydligt större än honor.
Angående kroppsform finns skillnader mellan de olika arterna. Det förekommer kraftigt byggda hjortdjur och smärta exemplar. Å andra sidan är extremiteterna alltid ganska slanka. Svansen är allmänt en liten stump. Pälsen är vanligtvis brun eller grå och några arter har prickar på kroppen, liksom ungdjuren hos de flesta arterna.
Hjortdjurens mage är liksom hos alla idisslare indelad i fyra kamrar. På så sätt har de möjlighet att nedbryta cellulosa.
Hos hjortdjur är den tredje och den fjärde tån förstorade och bara de når marken. Den första tån saknas helt och den andra tån är liksom den femte förminskad.
Hjortdjurens horn används av hannarna för att imponera på motståndare och under strider för rätten att para sig. Alla hornbärande djur kan också använda hornen för att försvara sig mot rovdjur. Hornen sitter på ett tappliknande benutskott, rosenstocken, på pannbenet och består av benvävnad. Hornens form är avhängiga av arten och djurets ålder. Det förekommer enkla stångar och komplexa former med förgreningar och skovlar.
När hornen växer får de alla näringsämnen via ett hårigt hudskikt, basthuden, på utsidan. När hornen har fått sin slutgiltiga storlek skrapas huden bort och djuret har inte längre någon känsel i hornen. Efter parningstiden fälls hornen innan de blir nybildade en tid senare. Hos arter med fastlagda parningstider är även tidpunkten för hornens bortkastning bestämd (hos rådjuret och hos ren av hankön på senhösten, hos ren av honkön och andra europeiska arter under senvintern eller våren). Hos arter i tropiska områden finns ingen särskild tidpunkt.
Den enda arten i familjen som helt saknar horn är vattenrådjuret (Hydropotes inermis).
Alla hjortdjur saknar framtänder i överkäken. I underkäken finns tre framtänder i varje käkhalva. Den övre hörntanden är hos arter som saknar horn eller med små horn (vattenrådjur, muntjak) förstorade och synliga utanför munnen. Hos de andra arterna är denna hörntand förminskad eller obefintlig. De undre hörntänderna liknar framtänder. I varje käkhalva finns tre premolarer och tre molarer. På så sätt är tandformeln 0/3 0-1/3 3/3 3/3, sammanräknad alltså 32 till 34 tänder.
I kyliga klimat skiftar hjortdjurens kroppsbehåring (fäll) efter årstiden. Vinterfällen är generellt mörkare än sommarfällen. Vinterfällens hårstrån är ihåliga och kraftigare än sommarfällens, men de är samtidigt skörare. Övergången från sommarfäll till vinterfäll sker i Norden gradvis under september/oktober. I maj/juni fälls vinterfällen. Detta sker vanligen fläckvis och hjortdjuren kan under denna period ge ett luggslitet intryck.
Familjen förekommer i Eurasien samt i Nord- och Sydamerika. I Afrika finns hjortdjur bara norr om Sahara. Dessutom tog människorna några hjortdjur med sig när de bosatte sig i Australien, Nya Zeeland, Nya Guinea och några öar i Karibien.
I Sverige förekommer vanligtvis arterna dovhjort, kronhjort, ren, rådjur och älg. Vitsvanshjorten blev under 1930-talet införd i Finland och förekommer nu även i Sveriges nordöstra delar.
Hjortdjur lever i flera olika områden. De förekommer i öken, stäpper, träskmarker, skogar och i den arktiska tundran.
Individerna hos några arter lever ensamma men de flesta arter lever i grupper eller hjordar. Gruppernas storlek varierar efter art och levnadsområde. Oftast liknar dessa grupper ett harem, där en hane lever med flera honor och deras ungdjur och inte tillåter andra vuxna hanar i närheten. Därför har dessa arter ett polygynt parningsbeteende där en hane parar sig med flera honor. Före parningstiden förekommer ofta strider mellan hanarna för rätten att para sig. Under striden används de förstorade hörntänderna eller hornen. För kommunikationen mellan artfränderna och för att markera reviren används körtelvätskor som bildas vid huvudet eller vid fötterna. Ibland markeras även med urin.
I tropiska regioner finns inga särskilda parningstider. I tempererade områden infaller dessa oftast på hösten eller vintern. Dräktigheten varar vanligtvis i 6 till 9 månader och ett eller två (ibland tre till fyra) ungdjur föds. Hos rådjuret vilar ägget efter befruktningen en tid innan den egentliga dräktigheten börjar. Ungarna kan gå direkt efter födelsen.
Hjortdjur är växtätare och livnär sig av olika växtdelar som blad, gräs, bark, knoppar och kvistar. Jämfört med slidhornsdjuren föredrar de mjukare växtdelar.
Människan började tidigt i historien att jaga hjortdjur för deras kött och deras päls. Idag sker jakten även som sport och för att få hanarnas horn som trofé. En art, renen, blev domesticerade och är inte bara en källa för kött och päls utan även för mjölk och används samtidig som lastdjur. För jakten och som prydnad för olika parker infördes i olika världsdelar främmande hjortdjur. Så finns till exempel dovhjort i Nord- och Centraleuropa, vattenrådjur i Västeuropa och kronhjort i Australien och Nya Zeeland.
På så sätt ökade beståndet av några arter men andra arter blev hotad på grund av jakten och förstörningen av deras levnadsområde. En art, Rucervus schomburgki, dog ut under 1900-talet. En annan art, davidshjort, räddades bara genom avel i europeiska inhägningar, men beståndet är fortfarande hotad. IUCN listar fyra arter som stark hotad (endangered) och sex andra arter som sårbar (vulnerable), för några arter saknas informationer.
Att fordon kolliderar med hjortdjur som kommit ut på vägar och järnvägar är relativt vanligt. 1983 dödades i Sverige 4.900 älgar på vägarna [1]. Olycksrisken är störst under skymning, tidig natt och gryning då hjortdjuren rör sig mycket.[2] Under snörika vintrar ökar också risken då hjortdjuren medvetet söker sig till de snöfria vägarna. De vanligaste åtgärderna för att minska dessa viltolyckor är att att sätta ut varningsmärken och att sätta upp viltstängsel längs vägarna. För att hejda hjortdjur bör ett viltstängsel vara minst två meter högt.
I mytologin och kulturen av flera folk förekommer hjortdjur. Många teckningar i grottor från äldre stenåldern (paleolitikum) visar både personer och djur med horn. I keltisk mytologi är Cernunnos en figur som tolkas som "hjortgud", en gestalt som förekommer även i andra religioner. I den grekiska antiken var alla hjortdjur som tillhörde jaktgudinnan Artemis helgad. Agamemnon ska ha dödad en av dessa hjortar och därför skickade Artemis vindstilla över landet som skulle stanna tills Agamemnon offrar sin äldsta dotter Ifigenia till jaktgudinnan. Ett annat helgat hjortdjur var den keryneiska hinden med gyllene horn som levde i Arkadien. Herakles tredje uppgift var att fånga djuret levande. Även i nordisk mytologi förekommer hjortdjur, så betar fyra hjortdjur av knoppar och blad från världsträdet Yggdrasil.
I kristliga sammanhang förekommer hjortdjur i psaltaren 42,2 – "som hjorten trängtar efter färskt vatten, så trängtar min själ efter dig, min gud". I olika berättelser om helgon existerar hjortar med krucifix bland hornen, till exempel i texter om Eustachius (en av de fjorton nödhjälparna) och om Sankt Hubertus.
Utanför Europa uppträder hjortar bland annat i Shinto, där de är gudomliga budbärare. Därför hölls hjortar vid Shintotemplen Kasuga-Taisha. I indianernas mytologi förekommer huvudsakligen vapiti som symbol för saktmod och tacksamhet.
Hjortdjur utgör en av de 6 familjer som finns i underordningen idisslare (Ruminantia). Det råder inga tvivel om att idisslare utgör en monofyletisk grupp (en grupp som har utvecklats från samma stamfader) men förhållanden inom underordningen är omstridda. För bara några år sen räknades hjortdjuren tillsammans med myskhjortar (Moschidae) och gaffelantilopen (Antilocapridae) till överfamiljen Cervoidea. Yngre molekylärgenetiska undersökningar motsäger denna indelning. Enligt dessa utgör hjortdjur systergruppen till ett taxon som bildas av myskhjortar tillsammans med slidhornsdjur. Även denna indelning är kontroversiell bland forskarna.
Hjortdjur indelas vanligtvis i fyra underfamiljer efter skillnader i tårnas, skallens och hornens uppbyggnad.
De första fossilen av hjortdjur härstammar från individer som levde under oligocen i Asien. Sedan vandrade de under tidigt miocen till Europa och Nordamerika. Sydamerika nådde familjen i jordhistorisk nyare tid för 3 miljoner år sedan efter att Panamanäset hade bildats. Under pleistocen fanns i Europa hjortdjur med särskilt stora horn, till exempel Eucladoceros och "jättehjortdjuret" Megaloceros, som var något större än en älg men hade tydligt bredare horn än alla hjortdjur som lever idag.
