Horisont, från grekiska "begränsande", är den linje i blickfältet där markytan och himlen möts, den mest avlägsna punkten i markytan som man kan se.
Horisonten spelade tidigare stor roll i navigation till havs. För exakta mätningar till lands, där horisonten är ojämn och därför olämplig som utgångspunkt för mätningar, användes artificiella horisonter, ofta skapade med vattenpass. Vid sextantmätning skapar man en konsthorisont genom att utnyttja spegelbilden av den observerade himlakroppen i en kvicksilverdroppe.
Horisont används även överfört i andra sammanhang där man avser något som begränsar det observerbara.
För att få en ungefärlig uppfattning om avståndet till horisonten kan följande formel användas:
där h är höjden som dina ögon befinner sig på i meter och s1 är den raka sträckan från dina ögon till horisonten i kilometer.
Ett närmevärde på sträckan s1 som är lätt att komma ihåg: 
[1]
Ett mer exakt värde erhålls med följande formel: 
[2]
där R är jordradien. Observera att både h och R här måste anges med samma enhet, till exempel kilometer.
Formlerna ovan anger som sagt den raka sträckan mellan betraktarens ögon och horisonten. Om man däremot vill veta den faktiska sträcka som man skulle behöva färdas för att nå den horisont som man ser vid ett speciellt tillfälle, d.v.s. längden på den båge som går från betraktarens fötter till horisonten, så måste man använda följande formel:
När höjden, h, är avsevärt mindre än jordradien, R, så ger s1 och s2 ungefär samma resultat som s3. En höjd på 100 kilometer ger en skillnad på cirka 1 procent.
Avståndet till horisonten över öppet vatten när man står vid en strandkant, c:a 2 m över vattenytan är således endast c:a 5 km fast man intuitivt kan tycka att avståndet är betydligt större.
