Hovkanslerns ursprung går att spåras till Johan III:s tid då hovkanslertiteln finns omnämnd för första gången. Sin egentliga utformning fick den vid 1602 års omorganisation där hovkanslern blev den som närmast utövade ledningen av Kunglig Majestäts Kansli. Två år efter Gustav II Adolfs död 1634, blev hovkanslern ledamot av kansliet och fick sin ämbetsmyndighet närmare bestämd. 1661 gavs hovkanslern ansvar för Kansliets inre arbete, 1713 utökades ämbetsansvaret för hovkanslern. 1801 blev han ansvarig för tryckfriheten som hade getts till hovkanslern när Kanslikollegium avskaffades. 1809 års regeringsform gjorde honom ansvarig för grundlagsfrågor och gjorde honom till utrikesministerns närmaste man. Vid 1840 års departementalreform avskaffades hovkanslersämbetet.
