| Jämförelser mellan olika IQ-skalor | |||
| Procent av befolkningen | Wechsler-skalan | Stanford-Binet | Cattell |
| 2,3% av befolkn. har lägre IQ | 70 | 68 | 52 |
| 25% av befolkn. har lägre IQ | 90 | 89 | 83 |
| Medelvärde | 100 | 100 | 100 |
| 25% av befolkn. har högre IQ | 110 | 111 | 116 |
| 9% av befolkn. har högre IQ | 120 | 121 | 132 |
| 2% av befolkn. har högre IQ | 131 | 133 | 149 |
| 0,0001% av befolkn. har högre IQ | 171 | 176 | 214 |
IQ, förkortning för "Intelligence Quotient", på svenska intelligenskvot. Olika omdiskuterade metoder förekommer att genom olika IQ-test fastställa en individs intelligens efter en skala. Skalan är satt så att 100 utgör medelvärdet i en population och övriga värden antas normalfördelade. Olika skalor finns, som använder olika normalfördelning; de mest kända är Stanford-Binet och Cattell-skalan. Alla skalor har medelvärdet 100; i övrigt skiljer sig skalorna åt, och en ensam siffra utan angiven skala är därför svår att tolka (se tabellen).
De första intelligenstesten togs fram av den franske psykologen Alfred Binet, som studerade barns utveckling. William Stern skapade ett mätinstrument som baserade sig på kvoter, varifrån ordet intelligenskvot kommer. För att erhålla ett mått på begåvning delade Stern de resultat barnen presterade på test med barnens ålder. Idag normaliseras istället IQ-test på en större population, i allmänhet bestående av män och kvinnor i olika åldrar. Normaliseringen består i att man statistiskt fastslår vilket testresultat som ska placeras in var på skalan, och i regel anges inte en en persons intelligens med en exakt siffra utan med ett konfidensintervall.
I den engelskspråkiga världen används ofta test med frågor och uppgifter formulerade i ord. Denna typ av test är svåra att göra kulturoberoende; i realiteten blir det lättare att uppnå bättre resultat om man har de kulturella referensramar som testkonstruktören tänkt sig. Även språkliga färdigheter spelar här in; att göra ett sådant test på ett språk man inte kan mycket väl är ett klart handikapp. I mindre språk, såsom svenska, är det svårt att ta fram ett test och normalisera den på en tillräckligt stor befolkning. I Sverige används därför mest test som använder olika visuella symboler, och som lägger relativt stor vikt vid spatialt tänkande. Kritiken mot denna typ av test bygger på att de egenskaper som mäts, ligger inom ett betydligt smalare spektrum än om man använder verbala test. Sådana test borde alltså gynna vissa typer av intelligens, och missgynna andra.
Organisationen Mensa, som även har en svensk avdelning, har som medlemskrav att man på IQ-test ska ha uppnått en IQ som motsvarar de översta 2 % av befolkningen (över 131).
Det finns flera andra liknande föreningar, t ex Triple Nine Society (TNS) som kräver en IQ på ca 148 (1 på 1000), medan Mega Society kräver 172 (1 på miljonen). Den mest extrema, Giga society, kräver ett IQ på 196, vilket teoretiskt sett uppnås av en miljarddel av världens befolkning. Då ett flertal test godkänns, borde därför den grupp som kan kvalificera sig för medlemskap i realiteten vara avsevärt större. I dagsläget har sex personer som uppfyller kraven valt att söka medlemskap i föreningen.
Nedanför följer Wechslers värderingstabell, som oftast används idag[källa behövs] , och som ger en uppfattning om en persons intellektuella nivå i förhållande till befolkningen som helhet.
Under 69: Mycket låg - 2,2 % av befolkningen
70-79: Låg - 6,7 % av befolkningen
80-89: Under normal - 16,1 % av befolkningen
90-109: Normal - 50,0 % av befolkningen
110-119: Över normal - 16,1 % av befolkningen
120-129: Hög - 6,7 % av befolkningen
Över 130: Mycket hög - 2,2 % av befolkningen