Internationella brottmålsdomstolen (International Criminal Court), förkortat ICC (eller ibland ICCt för att särskilja det från International Chamber of Commerce), etablerades 2002 som en permanent tribunal för att åtala personer för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser enligt bland annat Romfördraget.
Tribunalen har sitt säte i Haag,Nederländerna, men regelverket bakom ICC tillåter att tribunalen kan hålla sammanträden var som helst. I februari 2005 meddelade ICC att den avsåg att väcka sina första åtal mot ledarna för Herrens motståndsarmé (LRA) i Uganda, och en junta-ledare i Kongo.
Innehåll |
Efter att ad hoc-tribunalerna Internationella krigsförbrytartribunalen för forna Jugoslavien och Internationella Rwandatribunalen bildats för att döma krigsförbrytare i tidigare Jugoslavien respektive Rwanda framfördes önskemål om en permanent domstol.
FN:s generalförsamling kallade till en konferens i Rom den 4:e juli 1998 för att skapa ett regelverk för en internationell brottmålsdomstol. Nästan alla stater röstade ja till regelverket, utom USA, Israel, Kina, Irak, Qatar, Libyen och Jemen. USA och Israel skrev dock under regelverket, men kommer antagligen inte att vilja ratificera reglerna än på länge.
Regelverket blev bindande efter att 60 länder ratificerat det under en ceremoni i FN:s högkvarter 11 april 2002. I själva verket kom tio länder (Bosnien-Hercegovina, Bulgarien, Kambodja, Kongo, Irland, Jordanien, Mongoliet, Niger, Rumänien och Slovakien) med sina ratificeringar samtidigt, så summan blev 66 länder, för att inget enskilt land skulle få äran att komma med den sextionde ratificeringen. ICC bildades officiellt den 1 juli 2002.
Domstolen startade med att 18 domare och en åklagare utsågs. Den öppnade den 11 mars 2003. President över domarna är Philippe Kirsch från Kanada och vicepresidenter är Akua Kuenyenia från Ghana och Elizabeth Odio Benito från Costa Rica.
Den internationella brottmålsdomstolen består av tribunalen, som delas in i flera kammare (pre-trial, domstol, och överklagande), arkivet, åklagarens kontor, och medlemsstaternas församling (the Assembly of State Parties).
Trots att ICC är skild från FN och skapades genom ett separat fördrag mellan stater har FN en tydlig och stor roll gentemot domstolen. Deras relation styrs av Romfördraget och handlar huvudsakligen om att FN ska hjälpa till med betalningar när FN:s säkerhetsråd överlämnat ett mål för åtal till ICC.
De länder, som ratificerat Romfördraget, ger ICC rätt att ställa deras invånare inför rätta för krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och folkmord m.m. Många stater har velat lägga till "aggression", "terrorism och drog-trafficking till listan över brott som täcks in under Romfördraget men andra stater vände sig mot det eftersom de brotten är svåra att definiera och eftersom det skulle dra uppmärksamheten från de allvarligare brotten som ICC bildats för att ta hand om. Som en kompromiss innehåller fördraget ett omnämnande av "aggression" som brott utan att definiera det inför ett framtida tillägg till regelverket. Dock kan inga tillägg komma i fråga inom sju år efter att regelverket börjat gälla. Inga fall av "aggression" kommer att prövas innan begreppet definierats, det vill säga tidigast 2009.
Målen kan nå ICC fyra vägar:
Under maj 2007 hade följande 104 länder ratificerat eller instämt i ICC:s regelverk:
Dessutom har 41 andra länder skrivit under men inte ratificerat fördraget. Två stater, USA och Israel, skrev ursprungligen på fördraget, men har sedermera återtagit sina underskrifter. Det är dock fortfarande omdiskuterat om stater får återta sin underskrift. I fallet med USA var det Bill Clinton som skrev under, mindre än en månad innan han lämnade Vita huset. Länder som inte har ratificerat fördraget är inte under ICC:s jurisdiktion.
Den internationella brottmålsdomstolen har varit kontroversiell sedan bildandet, främst angående domstolens jurisdiktion (vilka fall de ska åtala).
Vissa länder motsäger sig domstolen eftersom det finns för lite övervakning av domstolsapparaten, och att domarna skulle kunna bli politiskt motiverade. De menar att domstolens mandat var för stort (och ännu större med tanke på "aggression"-formuleringen), så att domstolen skulle bli ett verktyg för att trakassera någon med lag-bekymmer. Trots att förespråkare hävdar att ICC har flera kontrollenheter, menar motståndarna att till och med tillfälliga medlemmar i FN:s säkerhetsråd skulle ha makt att lägga in veto mot anklagelser om opartiskhet, vilket skulle innebära att det inte finns några tillförlitliga kontrollmöjligheter. Förespråkare kan då kontra med att ICC:s definitioner liknar Nürnbergrättegångarnas definitioner, och att de stater som motsätter sig ICC är de som oftast begår folkmord, krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten för att skydda eller stärka sina politiska eller ekonomiska intressen.
Andra synpunkter är att när de mänskliga aktiviteterna har spridit sig, så måste våra institutioner också sprida sig. I de föregående århundradena var resor och kommunikationer över stora avstånd svåra, vilket ledde till att styre över stora områden var svårt. Nationalstaten var en rimlig enhet för folkstyre. Men numera agerar företag multinationellt, regeringar agerar internationellt för att stärka sina politiska och militära mål, sjukdomar härjar internationellt, terrorism sker oberoende av landsgränser, och flyktingar flyr över nationsgränser så att ingen beväpnad konflikt kan förbises av den internationella samfundet. Men då måste också lagar vara internationella.