Internationella fonetiska alfabetet

Från Wikipedia

Uppslagsordet IPA transporterar till den här sidan. För andra betydelser, se IPA (olika betydelser).

Det internationella fonetiska alfabetet, IPA (engelska: International Phonetic Alphabet), är ett alfabet för fonetisk notation. Det används inom lingvistiken för att så otvetydigt som möjligt representera samtliga språkljud (foner eller fonem) som återfinns i de talade språken. Det utvecklades ursprungligen av International Phonetic Association. Det har flera gånger reviderats, senast 1993 och uppdaterades 1996.

Tillägg till alfabetet sker inte särskilt ofta, men under 2005 inkluderades en ny symbol, skriven som ett v med en högerkrok, vilken är avsedd att representera en labiodental flapp, ett språkljud som förekommer i flera språk som talas i Afrika.

[redigera] Beskrivning och användning

IPA:s teckenuppsättning utgår från det latinska alfabetet med lån från det grekiska, men innehåller även en mängd tecken som inte är direkt tagna från något tidigare existerande alfabet. Principen för IPA:s uppbyggnad är att det ska täcka åtminstone tillräckligt många foner för att varje talat språk ska kunna noteras entydigt. Alla enskilda foner motsvaras av endast ett tecken (diakriter och andra modifierande tecken räknas ej), och inget tecken ska i princip motsvara flera foner, varför till exempel affrikator delas upp i flera tecken.

I praktiken används inte alfabetet alltid fullt ut, utan bara de fonematiska dragen och de viktigaste allofonerna noteras. Detta är nödvändigt dels för att undvika godtycke vid transkription, dels för att öka läsbarheten och fokusera på det väsentliga i transkriptionen.

Normalt innesluts fonetisk skrift i hakparenteser, till exempel [hɛj] för uttalet av ordet ”hej”.

[redigera] Konsonanter

Konsonanttecknen i IPA stämmer bra överens med motsvarande svenska skrivtecken och deras gängse uttal. Följande är exempel på tecken som används i svensk fonetisk notation (en komplett lista för rikssvenska återfinns senare i artikeln):

• J-ljudet skrivs vanligtvis [j], men kan vid strikt fonetisk transkription nyanseras med ett frikativt [ʝ].
• Sje-ljudet varierar mycket över landet. För att notera uttalet används ibland en neutral frikativa, [ʃ]. För att skilja de olika uttalen åt används främst [ɧ] för sje-ljudet i rikssvenska "ske" och [ʂ] för sje-ljudet i rikssvenska "fors".
• Tje-ljudet skrivs med [ɕ].
• R-ljudet skrivs oftast endast med [r]. Mer noggrant skrivs bakre r som [ʀ] och rullande tungspets-r som [r].

[redigera] Vokaler

Vokalernas tecken och uttal speglar främst det latinska, vilket ligger nära det svenska. Praktiskt taget alla svenska vokaler uttalas dock fonetiskt olika beroende på om de är långa eller korta; till exempel skrivs kort a som [a], medan långt a skrivs som [ɑ:]. Vokalerna ä och ö uttalas fonetiskt annorlunda före r och de retroflexa fonemen, och de skrivs då med andra tecken.

Diftonger skrivs vanligen helt enkelt som de två ingående fonemen i rad, till exempel [r’aʊk] för ordet "rauk".

[redigera] Övriga tecken

Ett kolon ([ː], även [:]) markerar att ett fonem ska uttalas långt. Detta gäller främst i sammanhang där längden gör skillnad, till exempel för svenska vokaler. Även konsonanters längd kan noteras sålunda, men detta är normalt förbehållet språk som gör skillnad på lång och kort konsonant, som finskan.

Ordaccent markeras med apostrofer direkt före den betonade vokalen eller stavelsen: [’] för accent I och [”] för accent II. Betoning i enstaviga ord är underförstådd och markeras ibland inte. I tvåstaviga ord med accent II markeras av samma skäl bara den första stavelsen, till exempel [”vɑ:ra] för ordet "vara".

Utöver ovannämnda tecken tillkommer ett antal diakritiska tecken för att finare notera munnens slutenhet, tungans position och tonhöjdens varians – vilket har fonematisk status i bland annat kinesiska – samt tecken för bland annat aspiration och tystnad.

[redigera] Tabeller

[redigera] Konsonanter (pulmoniska)

• Där symboler uppvisas parvis avser den högra en tonande konsonant.
• Skuggade områden avser uttal som anses omöjliga.

[redigera] Konsonanter (icke-pulmoniska)

[redigera] Vokaler

Vokaler

Främre Halvfrämre Central Halvbakre Bakre Sluten i • y ɨ • ʉ ɯ • u ɪ • ʏ ● • ʊ e • ø ɘ • ɵ ɤ • o ə ɛ • œ ɜ • ɞ ʌ • ɔ æ ɐ a • ɶ ɑ • ɒ Halvsluten Mellansluten Mellanvokal Mellanöppen Halvöppen Öppen

redigera

• Där symboler står i par är den högra en rundad vokal.

[redigera] Andra symboler

Affrikator och dubbla artikulationer kan representeras som två symboler ihopbundna med en "tie bar" om nödvändigt, och representeras med en ligatur med somliga vanliga affrikator:

På grund av en bugg i typsnittet Arial Unicode MS kan dessa (inkorrekt skrivna) tecken se bättre ut: dz͡ dʒ͡ kp͡ ts͡ tʃ͡ .

[redigera] Suprasegmentaler

[redigera] Toner och ordaccenter

OBS: För flertalet IPA-symboler för icke-raka toner saknas stöd i Unicode. För att representera dessa kan istället siffror användas, till exempel /e₅₃/ för fallande /e/. Ytterligare en möjlighet är att använda "Box Drawings" i Unicode, (/e┒/ för ett högt rakt /e/).

[redigera] Diakritiska tecken

Diakritiska tecken kan sättas ovanför en symbol med en sänkare, (ŋ̊)

(IPA för talfel.)

[redigera] Tabeller över fonetiska tecken i rikssvenska

Följande tabeller redovisar de IPA-tecken som normalt används vid transkription av rikssvenska. Dessa utgör emellertid bara en del av alla tillgängliga tecken, och täcker varken svenska dialekter eller utländska språk fullständigt.

[redigera] Vokaler

[redigera] Konsonanter

[redigera] Externa länkar

• IPA:s kompletta tabeller över fonetiska tecken
• IPA-skrivmaskin (för användning i MS Internet Explorer)

Internationella fonetiska alfabetet - Läsvärd artikel

• schoolj - Internationella fonetiska alfabetet

Internationella fonetiska alfabetet - Utvald artikel

• Spökdjur
• Hattpartiet
• Palmer