| Jan Guillou | |
|---|---|
 Jan Guillou på Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg 2005 |
|
|
|
|
| Född | 17 januari 1944 Södertälje |
| Yrke | Författare och journalist |
| Nationalitet | Sverige, Frankrike |
| Genrer | Främst historiska romaner och spionromaner |
| Make/maka | Ann-Marie Skarp |
| Barn | Ann-Linn Guillou och Dan Guillou |
Jan Oscar Sverre Lucien Henri Guillou, född 17 januari 1944 i Södertälje stadsförsamling i Södertälje, är en svensk författare och journalist.
Jan Guillou blev känd när han 1973 tillsammans med Peter Bratt avslöjade IB-affären, för vilket han senare dömdes till fängelse för spioneri. Bland hans mest kända verk återfinns böckerna i serien om underrättelseofficeren Carl Hamilton, men även böckerna om korsriddaren Arn Magnusson har sålts i stora upplagor. Guillou bedöms av journalistkåren höra till Sveriges viktigaste opinionsbildare[1]. Guillou är ateist[2] och var ordförande i Publicistklubben åren 2000-2004.
Dottern Ann-Linn Guillou är journalist och feministisk samhällsdebattör.
Innehåll |
Jan Guillou föddes i Södertälje, men växte upp i Stockholm. Hans biologiske far var son till en fransk diplomat medan modern är norska. Föräldrarna skilde sig, han flyttade till Helsingfors med sin far som blev ambassadör där och modern gifte om sig. Jan Guillous familjeförhållanden liksom hans upplevelser under skoltiden på Vasa Real och internatskolan Solbacka ligger till grund för hans delvis självbiografiska roman Ondskan, som även filmatiserats. Det har ifrågasatts huruvida boken överensstämmer med verkligheten. Boken ska dock ses som en roman och gör inte anspråk på att skildra de faktiska skeendena. Det kan därför vara missvisande att utan reservation läsa den som en självbiografi. Dock har Guillou i intervjuer påpekat att våldet som förekommer i boken är taget direkt ur verkligheten.
I slutet av 1960-talet levde Guillou som en del av ett reportage under en månad med den marxist-leninistiska gruppen DFLP, som bedrev gerillakrig mot Israel. Gruppens väpnade kamp skulle dock inte enbart ses som riktad mot Israel förtydligade Guillou i tidningen Lektyr, utan syftade till revolution i hela Västasien och ytterst "hela världen".[3]
Jan Guillou har tidigare varit gift med Marina Stagh med vilken han har de nu vuxna barnen Ann-Linn Guillou och Dan Guillou. Numera är han gift med bokförläggaren Ann-Marie Skarp.
Jan Guillou började sin journalistiska bana som reporter på tidskriften FIB aktuellt på 1960-talet. Hans tid på denna tidning utgör en del av underlaget för hans satiriska roman Det stora avslöjandet som utkom 1974. Därefter övergick han till att skriva i olika vänster- och solidaritetsrörelsepublikationer, huvudsakligen i Folket i Bild/Kulturfront, där han 1973 blev chefredaktör. Detta år publicerade han, tillsammans med Peter Bratt en serie artiklar om Informationsbyrån, en hemlig organisation för åsiktsregistrering. Det gav upphov till IB-affären. För sin roll i avslöjandet dömdes han senare till fängelse för spioneri i 10 månader. I praktiken blev straffet 5 månader i isoleringscell.
År 1977 publicerade Guillou den kontroversiella boken Irak - det nya Arabien, som han skrev tillsammans med Marina Stagh. Guillou förutspådde att före år 2000 skulle Irak ha "börjat passera europeiska länder i levnadsstandard"[4]. Denna stora felbedömning har gett Guillou kritik, men vid utgivandet låg den stora misären i Irak till följd av krig och sanktioner ännu i framtiden.
1984 fick Guillou Stora Journalistpriset för att ha fått en oskyldigt dömd frikänd i det så kallade Keith Cederholm-målet.
Guillou skriver regelbundet kolumner för Aftonbladet och har i dessa, såväl som på andra sätt, genom årens lopp fört fram en rad kontroversiella åsikter. Han har bland annat förekommit i debatter rörande att förekomsten av homosexualitet i samhället är beroende av tidsandan, att bimbos håller på att ersätta kompetent folk som tv-programledare och att tillämpningen av de svenska terroristlagarna präglas av rasism mot människor av arabisk härkomst. Han har också använt sin offentliga roll i medierna för att kommentera justitiemord på flera män som anklagats för sexuella övergrepp på barn.
Guillou har kraftigt tagit ställning för palestinierna och debatterat hårt mot staten Israels bosättningar på Västbanken. År 1977 sade han i en intervju i Svenska Dagbladet: "Jag är optimist, jag tror att Israel kommer att upphöra att existera före Armageddon".[5] Hans ståndpunkt är att många israeler hyser rasistiska värderingar.[6]
Guillou har även gått till hårt angrepp mot opinionsundersökningar utförda av Svenska kommittén mot antisemitism som undermåligt utförda med vinklade och ledande frågor. Guillou använder ibland uttrycket Sveriges malligaste morgontidning i sina krönikor i Aftonbladet, då han syftar på Dagens Nyheter.
I tv har Guillou deltagit i programmen Magazinet (1981-1984), Rekordmagazinet (de sista åren tillsammans med Göran Skytte) och Grabbarna på Fagerhult tillsammans med Pär Lorentzon och Leif GW Persson. Han är en frekvent gäst i olika typer av debattprogram i SVT och TV4. I januari 2004 visade TV4 en dokumentärserie i fem delar, Arns rike, om den tid i Sveriges historia under vilken boksviten om Arn Magnusson utspelar sig. I december 2005 visade TV4 dokumentärserien Häxornas tid som är baserad på Guillous bok Häxornas försvarare. Både han och medförfattaren Henning Mankell spelade sig själva i TV-serien Talismanen för TV4 2003.
Guillous mest kända böcker är serien om den svenske underrättelseofficeren Carl Hamilton. Även en kortare serie om korsriddaren Arn Magnusson har sålts i stora upplagor. Den delvis självbiografiska Ondskan blev mycket utskälld för sitt våldsamma innehåll när den kom, men har över åren visat sig ha en potential att ständigt locka nya läsare.
Guillou lämnade i slutet av 1990-talet Norstedts och grundade år 2000 tillsammans med Sigge Sigfridsson, Liza Marklund och förläggaren och hustrun Ann-Marie Skarp det fristående bokförlaget Piratförlaget.
Wikiquote har citat av eller om Jan Guillou
