Titeln jarl var i Norden under tidig medeltid beteckning för ett ämbete, vars oftast högättade innehavare styrde över ett större område, eller var kungens närmaste man.[1][2] Titeln jarl och det engelska earl har en språklig anknytning.
Den tidiga användingen av termen är bäst belagd i norska områden, till exempel i Orkneyöarnas historia. I Sverige var "svearnas jarl" befälhavaren för ledungsflottan.[1][2]
Innehåll |
Ämbetet avskaffades i Sverige 1308[2] och dess siste och mest betydande innehavare i landet var Birger Jarl, som fungerade som förmyndare för sin son kung Valdemar Birgersson och som också var gift med kung Erik den läspe och haltes syster Ingeborg.
Under vikingatiden var det en titel som var en sorts högsta förtoendemän och som likställdes med bryte eller fogde. De kunde variera i tyngd beroende på vad man var satt att förvalta. Mellan titlarna jarl av Roden, jarl av Västergötland, och jarl av Svitjod var det stor skillnad. Det verkar alltså ha funnits flera jarlar samtidigt, men bara en riksjarl åt gången. Riksjarlaämbetet inrättades möjligen av Erik Segersäll. Dock är det inte känt vem som var Sveriges förste riksjarl. "Riksjarl" översattes till latin som: "dux regni" ("rikets hertig" eller "konungarikets hertig").
En viktig uppgift för jarlen vid sidan om ledningen för ledungen var att styra, ansvara för och förvalta, åt kungen i förtroende, ett område där kungen inte var för tillfället och kunde regera direkt.[1][2]
I flera årtionden före den siste jarlen, Birger jarl, tycks det uteslutande vara medlemmar ur Bjälboätten, även kallad Folkungaätten, som burit titeln och som alltmer blev besläktade med kungahuset i landet. Det är också svårt att bevisa titelns användning eftersom de bevarade breven skrivits på latin och jarlen kallas oftast i dessa för dux vilket betyder hertig. Hertig i sin tur är ett inlån av den tyska titeln herzog (som betyder "den som drar hären", "härdragaren" her-zog) och jarlen ansågs tydligen som en motsvarighet till den titeln. Jarltiteln bars dock ännu vid 1300-talets mitt av en svensk, Erengisle Sunesson, som genom ett av sina äktenskap blev titulärjarl av Orkneyöarna. Kung Albrekt kallade drotsen Bo Jonsson (Grip) sin "officialis generalis" (ungefär 'högste ämbetsman'). Denna funktion synes, vad gäller faktiska maktbefogenheter, i stort sett ha motsvarat det gamla jarlämbetet.
Birger jarl kallade sig Dux sweciae, vilket enligt den titelns betydelse blir riksjarl. Birger, som formellt var jarl under kung Erik den läspe och halte och därefter under sin son kung Valdemar, utvidgade i praktiken jarlens maktbefogenheter och var i realiteten regent. Birger jarl ville möjligen inte att någon jarl i framtiden skulle ha samma makt som han haft, och kunna hota hans ättlingar på tronen. I vilket fall som helst utnämndes inga fler jarlar i Sverige efter Birger jarl.
Titeln och ämbetet jarl har burits av en rad med svenska stormän från vikingatiden och medeltiden, många ur Folkungaätten (äv Bjälboätten).