 |
Denna artikel innehåller inga källhänvisningar. Hjälp till genom att lägga till pålitliga källor. Icke verifierat material kan komma att tas bort. |
Judendom (från grekiskans Ioudaïsmos, av hebreiska יהודה, Yehudah, "Juda", hebreiska: יַהֲדוּת, Yahedut, sammanfattning av judiska eáqnov) är judarnas religion, baserad på 613 bud (mitzvoth singularis mitzvah som finns i den skriftliga tora (de fem Moseböckerna, men också hela Tanakh som redigerades av ett stort råd under andra templets tid). Tanakh blev kallad av kristna den Gamla Testamentet De fem moseböckerna utgör den skriftliga toran, tora shekatuv och en äldre tora som innehöll mer detaljerade lagar - den muntliga toran tora shebe'al peh fick en skriftlig form i Mishna och Gemarah - som utgjorde kärnan i Talmud när man befarade att den muntliga toran skulle gå förlorad. År 2007 uppskattades antal bekännare vara cirka 13,5 miljoner, även om hur många människor som är praktiserande judar är oklart.
Enligt den judiska traditionen börjar judendomens historia med Adam och Eva som fick den första bud: att vara fruktsam, att föroka sig och att fylla jorden. (1 Mose 1:28) Från detta bud anser man att det är en plikt att få barn, och judendomen har därför inte några religiösa celibat som den grekisk/romerska religionen, kristendomen eller buddhismen.
Noak var en rättrogen man som gick i ett förbund med Gud som fick regnbågen som tecken. Precis vilka mitzvoth (bud) ingick i detta förbund diskuteras, och detta förbund anses gäller för alla Noaks avkomma (hela världen) eftersom resten av mänskligheten enligt bibeln förstördes.
Ytterligare eviga förbund mellan Gud (JHVH) och Abraham, Isaak och Jakob upprättades (omkring 2000 f.Kr.)
Judendomen har en av de äldsta religiösa traditionerna som finns och som utövas än idag. Judisk historia och handlingslinjer har påverkat andra religioner såsom kristendom, islam och bahá'í.
Judendomen skiljer sig från kristendomen då dess centrala auktoritet inte består av en enda person eller grupp, utan av heliga skrifter, gamla traditioner och lärda rabbiner vilka tolkar dessa skrifter och lagar. Med åren har judendomen klamrat sig fast vid ett antal religiösa grundsatser, av vilka den mest betydande är tron på en enda, allvetande, allsvåldig, välvillig, och transcendent Gud, som skapare av universum och som härskare över det. Enligt den traditionella judiska tron upprättade denna Skapargud ett förbund med israeliterna, det judiska folkets anfadrar, och uppenbarade sina rättsregler och budord för Moses på Sinai berg. Det traditionella utövandet av judendomen kretsar runt att genomföra positiva påbud och att avstå från det som finns i negativa förbud. Dessa kallas för mitzvoth (bud) och är till antal inte tio utan 613 stycken. Ett antal kategorier av bud (mitzvoth) finns utöver påbud (mitzvoth 'aseh och förbud (mitzvoth lo ta'aseh). Dessa är 1) bud mellan människan och den allsmäktige 2) bud mellan människan och människan (samma kategorier finns inom Islam). 3) generella bud (t ex Du skall älska din nästa som dig själv. (3Mos 19:18) 4) specifika bud: t ex: att lämna åkerns hörn och fallna vindruvor till den fattige och främlingen (3Mos:19 vers 9, 10). Att undervisa och att lära sig uppskattas högt, så att man kan utföra "läran" i det dagliga livet: Torath hayim (en levande torah).
Innehåll |
Gamla Testamentet eller Tanakh berättar hur Gud kallade patriarken Abraham bland kaldéerna och upprättade ett förbund med honom. Likafullt bestämmer Gamla Testamentet tron på den enda guden till tiden för själva begynnelsen, såsom den skildras i Första Mosebok 1, och framställer en universell medvetenhet om Abrahams Gud bland äldre samhällen, och andra personers dyrkan av densamme.
Medan judendomen sällan, om någonsin, varit monolitisk, har den alltid varit kraftigt monoteistisk, teologiskt sett - fastän Bibeln och Tanakh skildrar ansenliga perioder av avfall bland många israeliter från judendomens tro. Somliga uppmärksammar att närbesläktade trosläror inrymmande gott och ont varit utbredda bland anhängare av den uråldriga Zoroastrismen, vilken israeliterna törhända blivit utsatta för under tiden av slaveri och förtryck.
Genom århundradena har ett flertal tydliga formuleringar av de judiska trosprinciperna framträtt och även om de vördnadsfullt avviker från enskilda detaljer, markerar de en stark samhörighet med kärnideologin. Av dessa betraktas de mest auktoritativa vara Maimonides 13 trosprinciper. Dessa principer var kontroversiella när de först föreslogs men anses idag vara obligatoriska av de mest ortodoxa judiska auktoriteterna, och judar som inte fullt accepterar varenda grundsats döms som potentiellt kätterska. Samtidigt måste man har i åtanke att judendomen inte är en religion som har någon krav att tro att världen är på ett eller ett annat sätt: emeth (sanning) är en av den Allsmäktigas egenskaper, och ingen jude blir någon gång examinerad på vad han eller hon tror (som kristna blir i konfirmationsundervisning genom katekism) utan konvertiter till judendomen tillfrågas om de utövar bud som kashruth (kostlagar, matregler) och sabbatslagar i praktik. Att söka efter paralleller till kristendomen blir missvisande.
Doktriner och trosprinciper i judendomen är underordnad att följa påbud och avstå från förbud. Tron på en Skapare är något som judendomen tar för givet, och detta diskuteras inte. Men fasta trosatser som den kristna kyrkans dogmer saknas i judendomen, och detta är en av de viktigaste skillnader mellan dessa två religioner.
Maimonides 13 trosartiklar formulerades säkert för att definiera judendomens särart vid en tid när tvångskonverteringar till islam ägde rum, och är:
Judisk filosofi avser associationen mellan uppriktiga studier av filosofi och judisk teologi. Betydande judiska filosofer innefattar Solomon ibn Gabirol, Saadia Gaon, Maimonides och Gersonides. Större förändringar inträffade som gensvar till Upplysningen (sent 1700-tal till tidigt 1800-tal). Modern judisk filosofi omfattar både ortodox och icke-ortodox inriktad filosofi. Framstående bland de ortodoxa judiska filosoferna är Eliyahu Eliezer Dessler, Joseph B. Soloveitchik och Yitzchok Hutner. Välkända icke-ortodoxa judiska filosofer innefattar Martin Buber, Franz Rosenzweig, Mordecai Kaplan, Abraham Joshua Heschel och Emmanuel Lévinas.
Enligt de traditionella judiska lagarna är den jude, som är född av en judisk mor eller som konverterat till judendomen i enlighet med judisk lag. Alla huvudinriktningar av judendomen är idag öppna för uppriktiga konvertiter. Konverteringsprocessen utvärderas av en auktoritet, och konvertiten förhörs angående hans uppriktighet och kunnande.
Traditionell judendom håller fast vid att en jude, oavsett född eller omvänd, är en jude för alltid. Sålunda anses den jude, som hävdar sig vara ateist eller som konverterar till en annan religion, fortfarande vara jude.
Enligt reformjudendom och liberal judendom anser man att den judiska lagen, Halacha, inte är bindande när det kommer till att definera vem som är jude. Dessa former av judendom accepterar ett barn som jude oavsett vem av föräldern som har det judiska ursprunget i familjen.
Observanta judar bär den jämt, då det står i Talmud att ingen bör gå ens fyra steg utan att täcka sitt huvud. Kippan kan ha alla möjliga färger, former och mönster, huvudsaken är att den täcker hjässan. Ortodoxa judar bär ofta en mörk eller svart kippa, medan reformerta och liberala judar använder mer färgglada och stickade huvudbonader.
Det finns specifika böner som bes i samband med att tefillin sätts på som står i den judiska böneboken. Till exempel uppmaningen att "binda dem (dessa ord) som ett tecken på din arm" och att "de skall tjäna som ett märke mellan dina ögon".
Traditionellt läser judar upp böner tre gånger om dagen, med även en fjärde bön under shabbat och helgdagar. Den viktigaste bönen är Shema. Shema är den första orden på hebreiska av tre avsnitt från toran som sägs tillsammans vid tidspunkter som anges i de aktuella avsnitt: 5Mos 6:4-9; 11: 13-21 samt 4Mos 15:37-41. En central del av morgon, middags och aftonbön är Amidah (som betyder bönen som sägs stående) eller shmoneh 'esreh (som betyder aderton) vilken sägs ha utformats under skrivaren Esras tid (cirka 444 f.Kr.).
På shabbat (sabbaten) minskas antal välsignelser (berakhoth) till sju och kallas för sheva' berakhoth. Denna bön anses att vara en ersättning för djuroffer i templet och vid sabbaterna och helger citeras den relevanta instruktioner och recept som anger mängder krossat vete och vin som serverades som tillbehör.
Principen är att nu när den judiska templet är förstörd och inte längre står får bön genom läppar ersätta djuroffer. I prinicip inom ortodox judendomen väntar man för att templet skall återuppstå, och för att vara förberedd lär man sig genom Talmud riterna för att kunna genomföra dem när så ske.
Tahor och Tameh är tillstånd av renhet respektive orenhet. För komma in till templet måste man vara i ren tillstånd som görs genom ett bad som kan var en naturlig vattenkälla av specifika minimått. Senare upprättade man rituella bad inomhus. Dessa kallas för mikveh
Mikveh används även vid konvertering till judendomen. Härifrån härrör dop inom det som blev till kristendomen.
Likheter med ren och oren tillstånd finns inom Islam och även bland hinduer. RPSM 4 november 2008 kl. 16.47 (CET)
mest viktigaste bönen är Amida eller shemoneh esrei, vilken sägs ha utformats under skrivaren Esras tid (cirka 444 f.Kr.). En central plats i judisk bön har även Shema.
Enligt judisk tradition mottog Mose en uppenbarelse på berget Sinai som han förde vidare till det judiska folket och det är från denna som Torah har kommit. Tora är ett vittnesbörd om hur Gud har gripit in för att straffa eller hjälpa judarna genom historien och handlar alltså i grund och botten om förhållandet mellan Gud och det judiska folket. Höjdpunkten i Tora finns i Andra Mosebok där det beskrivs hur Mose tar emot de tio budorden från Gud på berget Sinai.
Enligt rabbinsk tradition består Tora bara av den skriftliga läran, Tora she-bi-khetav. Det är den ena delen av det som kallas den tudelade Toran. Den andra delen är den muntliga läran, Tora she-be-al peh, som fungerar som en förklaring till den skriftliga delen. Alla delar av läran är lika viktiga enligt den rabbinska traditionen, eftersom man inte enbart kan gå till den skriftliga Toran för att tolka lagarna i praktiken. Då behöver man den muntliga, förklarande delen också.
En synagoga är en judisk samlingslokal avsedd för tillbedjan och religiösa studier.
Synagogor har byggts i alla möjliga stilar och storlekar. På traditionella synagogor ses ofta just tolv fönster, som skall symbolisera de tolv judiska stammarna. En synagoga är på intet sätt någon nödvändighet för en judisk gudstjänst, som kan hållas nästan varsomhelst, givet att en minjan - 10 vuxna judar (judiska män i ortodoxa församlingar) - finns närvarande.
Varje synagoga har en Bimah (läspulpet) och ett Aron Hakodesh, ett skåp där torah-rullarna förvaras. En synagoga är alltid byggd så att Aron Hakodesh står åt öster, mot Jerusalem. I ortodoxa synagogor finns också en Mechiza, en avskiljare som skiljer kvinnor och män åt under gudstjänsten.
Kosher (כשר), är den mat som av kashrut (כשרות, en del av halakha) angivits som tillåten ur religiös synpunkt. Mat som är religiöst otillåtlig är däremot treifah (treif, טרפה). Sistnämnda term härstammar från ett ord för djur som slaktats efter att ha blivit slagna av rovdjur.
De grundläggande lagarna inom kashrut finns i Tredje Mosebok. Slakten regleras i den munliga tradition som toran hänvisar till i Femte Mosebok 12:21.
Shabbat, även shabbos eller shabbes, på svenska sabbat, är beteckningen på den judiska vilodagen. Shabbat firas varje vecka, från solnedgången fredag kväll tills "tre stjärnor syns" på lördag kväll, för att ge möjlighet att begrunda världens skapelse. Shabbat har mycket stor vikt i den judiska religionen, vilket gör den till den näst viktigaste högtiden efter Jom Kippur.
Under Shabbat får - enligt traditionell judisk uppfattning - inget arbete utföras. Det är heller inte tillåtet att resa, att bära saker utomhus, eller att tända och släcka eld. Eftersom elektricitet anses som en form av eld är det enligt ortodox judendom heller inte tillåtet att sätta på eller stänga av ström. Dessa förbud får endast brytas för att rädda människoliv ("pikuach nefesch"). Konservativ och i synnerhet progressiv judendom har mildrat dessa regler kraftigt.
Shabbatsfirandet inleds med att någon av de närvarande kvinnorna (i en familj hustrun) tänder levande ljus och läser en välsignelse över dem. Finns inga kvinnor närvarande utförs ritualen dock av en man. I en familj välsignar därefter fadern barnen och läser den aronitiska välsignelsen. Att tända shabbatsljusen är en av de få religiösa handlingar som traditionell judendom ålägger kvinnor.
Under fredagskvällen äter man också en liten festmåltid, som inleds med kiddusch, ett helgande av Shabbat, genom att man läser välsignelser över vinet, det särskilda sabbatsbrödet challah samt Shabbat.
Lördagsmorgonens gudstjänst anses som veckans viktigaste i de flesta riktningar av judendomen. Det är då man läser veckans parasha, ett avsnitt ur Torah. Efter läsningen ur Torah läses också en haftarah, en profettext.
Shabbat avslutas med en ceremoni som kallas Havdalah. En bägare med vin hålls upp och ett ljusarrangemang bestående av minst två sammanflätade ljus tänds. Sedan läses en text där gränsen mellan Shabbats helighet och den övriga veckan markeras. En liten dosa med väldoftande kryddor räcks runt bland de församlade, som sedan håller upp händerna mot havdalahljuset och låter det reflekteras på naglarna. Sedan dricker man ur vinbägaren. På vissa håll finns en tradition att spara en sista del av vinet för att släcka ljuset i. Till sist sjungs sångerna Elijahu Hanavi om profeten Elias, och Shavuah Tov, "en god vecka".
Pesach (hebr. פֶּסַח), den judiska påsken, "det osyrade brödets högtid", firas till minne av uttåget ur Egypten och är en av de viktigaste judiska högtiderna. Det firas samma dag varje år i den judiska kalendern, nämligen den 15:e Nisan (se Andra Mosebok 12:6).
Det hebreiska ordet pesach betyder "passera förbi" och på engelska brukar termen "passover" användas. Detta syftar på Andra Mosebok 12:23, där Gud meddelar Moses att han kommer döda den förstfödde sonen i varje egyptiskt hem, men passera förbi de dörrar som insmorts med blod från ett lammoffer. Genom blodmarkeringen kunde därmed de judiska gossebarnen överleva.
Pesach inleds vid första fullmånen efter vårdagjämningen, oftast i april, och firas under sju dagar i Israel och i åtta dagar av judarna i diasporan. Anledningen till detta var att man var tvungen att bryta upp hastigt och ge sig iväg från slaveriet i Egypten så man hann inte jäsa brödet, och till minne av detta äter man ojäst bröd.
Shavuot, veckofesten, firas sju veckor efter pesach och varar under två dagar. Shavuot betyder just veckor. Ursprungligen var shavuot en skördefest men har under årens lopp fått en djupare mening som en helg som firas till minnet av den dagen då Israels folk fick Torahn av Gud vid berget Sinai.
Liksom alla andra judiska fester har Shavuot ett samband med naturen. I Toran kallas Shavuot chag hakkatsir, som betyder veteskördens fest. Den kallas även chag habbikkurim som betyder förstlingarnas fest. Man firar att vårens löften har gått i uppfyllelse på Shavuot. Shavuot Pesach är ett tecken på att kornskörden börjar. Under sju veckor mellan Pesach och Shavuot, under omerdagarna, börjar veteskörden, och kornskörden avslutas med veckofesten Shavuot. Detta handlar om vår som övergår till sommar.
Sedan Templet i Jerusalem förstörts år 70 behövde man fira på ett annat sätt.
"Tiden för givandet av Toran" kallar judarna denna helg, inte mottagandet av Toran utan givandet. Det finns två förklaringar till det: För det första blev Toran given till det judiska folket en gång, på Shavuot, på Mose tid. Och varje gång en jude läser, studerar, Toran får den alltid in något nytt i huvudet. För det andra, trots att Toran har givits till varje jude på samma sätt, så tar inte alla judar emot den på samma sätt. En del judar följer den bättre än andra och en del judar förstår den bättre än andra — och även judar som förstår lika mycket ser olika aspekter av Toran. På så sätt firas givandet och inte mottagandet.
Man kan säga att Shavuot är judarnas födelsedag. Shavuot var från början en endagsfest, men den firas i konservativa och ortodoxa synagogor utom Israel i två dagar.
Sukkot (hebreiska סוכות) el. lövhyddohögtiden är en judisk högtid som årligen infaller den 15 tishri i den judiska kalendern, vilket motsvarar sent i månaden september eller tidiga oktober, och varar sju dagar, samt avslutas med ytterligare två helgdagar, shemini atzeret och simchat Tora. Sukkot är plural av hebreiskans "sukka", hydda, vilket är högtidens viktigaste symbol.
Varje familj som kan, bygger hyddor med tak bestående av löv under bar himmel för att fira och minnas israeliternas ökenvandring ur Egypten till landet Israel i bibeln. Hyddorna måste vara placerade under bar himmel, vare sig de placeras på en större balkong utan tak direkt ovanför, eller i trädgården. Däri äter man dagens huvudmål varje dag under högtiden och om vädret tillåter sover man även där varje natt. Förr i tiden firades den samtidigt som vinskörden.
Simchat Torah (hebreiska שמחת תורה) är en judisk högtid, då man firar att man läst ut Torah för det förra året och börjar om på nytt.
Rosh ha-shana (hebreiska: ראש השנה, roš haššaná, ung. "årets huvud") är den judiska högtid då judarna firar sitt nyår. Rosh hashana firas på första och andra dagen av den judiska månaden tishri, dvs i september eller oktober. Den kallas även åminnelsedagen eller shofar.
Enligt judisk tradition skapades jorden på denna dag och det är vid Rosh Hashana Gud bedömer vad människorna har gjort under det gångna året, och beslutar vad som skall hända dem under det kommande. Under de tio dagar som sedan följer, mellan Rosh Hashana och Jom Kippur, finns tid för eftertanke och botgöring innan domen slutligen fastslås. Det är en tid för försoning.
Jom Kippur el. Jom hakippurim (hebr. יוֹם הַכִּפּוּרִים [jōm hakkippūrīm]), med engelskbaserad stavning Yom Kippur och Yom hakippurim; Försoningsdagen, är en helg inom judendomen, som infaller tio dagar efter den judiska nyårsdagen. Det är den viktigaste och allvarligaste högtiden för de troende.
Efter att Templet i Jerusalem förstörts firas försoningsdagen genom att fasta, be böner, samlas till gudstjänster och be sina medmänniskor om förlåtelse. Under djupt allvar tänker man tillbaka på det år som gått och vad man kan ha gjort för fel och misstag. Samtidigt lovar man Gud att försöka bli en bättre människa och att försöka leva som Gud har tänkt att människan bör leva.
Helgen börjar i synagogan kvällen innan med att man ber Kol Nidre, en bön om tillgift för de uppriktiga löften till Gud som man kommer att ge under året men inte lyckas hålla.
Under Jom Kippur förväntas man försonas med sina ovänner, bära vit skrud och kippa samt tända ljus för avlidna. Under Jom Kippur avstår man även från mat och dryck. Liksom under Rosh hashana blåser man i ett vädurhorn, en shofar, vilket skall väcka människorna till eftertanke.
Helgen avslutas med Neila, en bön om försoning.
Chanukka (hebreiska חנוכה eller חנכה ḥănukkā) är den judiska högtid som varar i åtta kvällar från 25 kislev till 3 eller 4 tebet – det vill säga vid nymåne i november-december. Chanukka kallas ibland för ljusets fest, ibland för invigningsfesten.
Chanukka firas till minne av Judas Mackabeus återinvigning av Jerusalems tempel år 164 f.Kr. sedan det under maccabéerupproret befriats från de seleukidiska härskarna . Enligt traditionen fanns olja till templets lampor för en enda dag, men Herren såg till att oljan räckte i de åtta dagar som behövdes för att få fram ny tempelolja. Channukka varar därför i åtta dagar, och varje kväll tänds ljus till minne av detta under - ett ljus den första dagen, två den andra, och så vidare. Dessa åtta dagar är dock inte helgdagar så till vida att sabbatsbuden gäller, utan snarare en utdragen fest.
Purim är en annan judisk högtid. Ordet betyder "lott" eftersom Haman tänkte dra lott om vilken dag judarnas utrotning från Persien skulle ske. Historien återberättas i Esters bok, där det berättas att drottning Ester förrådde Hamans planer inför kung Ahashveros. Haman blir hängd, men Hamans påbud om att judarna får dödas kan inte stoppas. Ahashveros utfärdar då ett nytt påbud som tillåter judarna att lyfta vapen mot sina fiender, vilket de också gör. Enligt Esters bok dödades 75 000 perser.
Dagen före festen fastar man; sedan läser man ur Esters bok (Megillat Ester) i synagogan på kvällen och morgonen. När Hamans namn läses skakar barnen i skallror och för oväsen så man slipper höra hans namn. I synnerhet brukar barn klä ut sig på purim, ofta till någon av gestalterna i Esters bok.
Kristendom är den religion som utgår från tron på Jesus från Nasarets lära, liv, död och uppståndelse så som det återges i Nya Testamentet, andra delen av kristendomens heliga skrift Bibeln som består utav den hebreiska bibeln (Tanakh) samt den grekiska Nya Testament. Benämningen Nya Testament kommer från Paulus idén att toran var förlegad (varför kristna kallar den för den Gamla Testament) och att Jesus var en ny lagstiftare i rang med Moses, och den Nya Testament skulle då ersätta den Gamla som en lag och ett förbund för kristna).
Kristendomens anhängare (med undatag för den etiopiska koptisk kyrka som avböjer Paulus variant på kristendom) anser att Jesus är den utlovade Messias/Kristus. Kristendomen är en abrahamitisk religion, vilket innebär att kristna ber till samma gud som Abraham identifierade och ingick ett förbund med.
Men även Noak hade ett förbund med Gud och inom Judendomen anser man att sju noakitiska lagar gäller för hela mänskligheten. Det var dessa som Paulus hade uppdrag att göra mission för bland hedningarna.
Inom judendomen har Jesus inte någon religiös funktion. Vissa judar betraktar i allmänhet Jesus som en historisk person, andra förnekar hans existens. De flesta judar anser att Jesus och hans lärjungar inte var kristna, kände ingenting om kristendomen och grundade inte någon kristen religion, utan att Paulus var kristendomens grundare.
Alla Jesus uttalande i den Nya Testament utgör för judar redan kända grundprinciper och tillägger inte något väsentligt till toran. Forskare anser att de äldsta delar av den Nya Testament var skrivna på hebreiska och arameiska. Maccoby [1] anser att den retoriska struktur i Jesus lagtolkningar följer Rabbi Ishmaels 13 tolkningsprinciper (baserade på sju stycken av Hillel) och moderna forskare anser att de delar av Nya Testament där Jesus talar skiljer sig inte från samtida fariséiska skrifter. Maccoby anser att Paulus retorik baseras däremot på grekiska retoriska principer och att Paulus var inte jude och farisée som han gav ut sig att vara.
Moderna judar är ättlingar till fariséerna, och vissa av Jesus uttalanden är identiska med Hillels, som levde ca 100 år tidigare.
Paulus är kristendomens grundare pga att han avböjde toran och rabbinisk lag. Förbundet mellan människan och Gud utgörs inom judendomen av omskärelse, och Paulus ersatte detta med nattvardensceremonin, baserade på den judiska kiddush med vin och bröd som utförs på sabbater och helger, och satt matlagarna ur spel för nya konvertiter.
Mycket av det som lärs ut om skillnaden mellan judendomen och kristendomen av kyrkan har varit och till stor del fortfarande är missvisande angående judarnas praxis och tro .
Judenheten tror på de löften som finns i Tanakh (Gamla Testamentet) om en Messias, men avvisar definivt att denne skulle varit Jesus. Istället väntar de ännu på Messias, som enligt judisk lära inte kommer att vara gudomlig utan mänsklig. Specifikt avvisar judendomen vidare treenighetsläran (med hänvisning till 5 Mos. 6:4) och tanken att Jesu död sonade människornas synder samt läran om Jesu uppståndelse.
En liten grupp av etniska judar, delar kristendomens tro att Jesus är den judiska Messias. Dessa är judiska kristna som inte avsäger sin judisk ursprung eller identitet. Se Messiansk judendom.
Enligt islamiska doktriner var islam från begynnelsen mänsklighetens primitiva religion, utövad av Adam. Vid något tillfälle splittrades religionen och Gud började sända profeter till jorden med uppenbarelser till folket. Ur denna synvinkel är Abraham och Mose, Jesus samt alla hebreiska profeter också profeter inom islam. Deras föreskrifter och texter ur Torah och Evangelierna förvanskades av judar och kristna. (Idéen att judarna hade förändrat toran förekom först bland kristna.) Sålunda tror muslimer att alla barn i icke-muslimska familjer föds som muslimer, men uppfostras i en annan tro av deras föräldrar.
Som världens äldsta monotestiska religion har judendomen konkurrens av Zoroastrismen (man vet inte om Zarathustra levde före eller efter Mose). Zoroastrismen är också monoteistisk, och där finns en dualism på individuell nivå, vad forskare kallat "etisk dualism" med ett motsatsförhållande mellan sanning och lögn, mellan gott och ont, mellan ljus och mörker.
Zoroastrismen var statsreligion i det persiska riket i antikens Iran. När araberna erövrade landet och omvände landet till islam på 650-talet flydde zoroastrismerna, i synnerhet prästerskapet ('mager' eller 'magis') till Indien för att slippa bli konverterade till Islam.
