Julafton kallar bland annat katoliker och protestanter kvällen den 24 december, det vill säga aftonen före juldagen. Orsaken till namnet står att finna i den judiska kalendern där dagen börjar vid aftonen. Julafton är därför början på juldagen. I modern tid uppfattas hela dygnet den 24 december som julafton och behandlas av vissa kyrkor som en slags helgdag, och på många arbetsplatser som en ledig dag likt helgdagarna, fast den inte räknas som sådan i kalendern.
I Danmark, Finland, Norge, Polen, Portugal, Nederländerna och Sverige samt vissa delar av Schweiz, Tyskland och Österrike har just julafton fått en särskild betydelse, eftersom det är då man oftast träffas och äter julmat samt ger varandra julklappar.[källa behövs] I de flesta länder, till exempel Irland, Italien, Storbritannien och USA, förläggs firandet till den 25 december, medan julafton där inte uppmärksammas på annat sätt än att det är "dagen före", så som man i Sverige kan säga "da'n före doppareda'n" om den 23 december.
Natten mellan den 24 och 25 december kallas julnatten, som i folklig tradition är förknippad med en del skrock.
I gammal nordisk folktro omges julafton och julnatten av magi och skrock, så till exempel:
Det finns också vidskepelse som säger att man på olika sätt kan se sin tillkommande under just julaftonskvällen, bland annat om man tittar i två speglar, en bakom sig och en framför sig. Den tillkommande kan också speglas i en vattenkälla.
Julafton kallas även dopparedagen eller doppareda'n, det vill säga den dag då man doppar i grytan. Detta är en uteslutande svensk beteckning på julafton. Seden att samlas kring en gryta med varm buljong eller köttsoppa i vilken man doppar bröd kan delvis vara en kvarleva från gamla hedniska offermåltider, men har också praktiska orsaker. Under de sista julförberedelserna fanns det inte så mycket tid att laga vardagsmat och det bröd som ännu fanns till hands mitt på julaftonsdagen var sannolikt både torrt och hårt. Det gick snabbt och praktiskt att mjuka upp brödet genom att doppa det i köttgrytan som ändå stod på spisen. Den medeltida julfastan förbjöd kött, men på det här sättet kunde man ändå få lite köttsmak i munnen. Seden lever kvar i maträtten dopp i grytan.
