 |
Denna artikels neutralitet är ifrågasatt. Se diskussionssidan för mer information. Ta ej bort mallen förrän konsensus uppnåtts. |
| Junilistan |
|
|---|---|
| Partiordförande | Annika Eriksson och Sören Wibe |
| Grundat | 11 februari 2004 |
| Huvudkontor | Vasagatan 40, Stockholm |
| Politisk ideologi | Euroskepticism, decentralisering |
| Partigrupp i Europaparlamentet | Självständighet/Demokrati |
| Färg(er) | Orange |
| Webbplats | www.junilistan.se |
Junilistan är ett tvärpolitiskt svenskt parti, bildat 2003. Partinamnet kommer av att det grundades inför valet till Europaparlamentet i juni 2004.
Partiet, som profilerat sig som kritiskt mot förflyttning av makt från Sverige till EU, grundades av nationalekonomen Nils Lundgren och den f.d. chefen för Sveriges Riksbank, Lars Wohlin samt nationalekonomen och PR-konsulten Jesper Katz.[1]
Utgångspunkten för Junilistans valmanifest var inför Europaparlamentsvalet 2004 "Europa ja - EU-stat nej". Junilistan sa "Ja till EU-medlemskap", "Nej till Europas Förenta Stater", "Ja till EU:s inre marknad", "Nej till grundlagsförslaget" samt "Ja till folkomröstning". Junilistan nådde mycket oväntat stora framgångar och uppnådde 14,5 procent av rösterna. Detta gav partiet tre av nitton svenska mandat i Europaparlamentet och partiet representerades av Nils Lundgren, Lars Wohlin och Hélène Goudin. Till partiets kanslichef i Stockholm utsågs Nils Lundgrens fru Eva Nisser.
Den 3 oktober 2005 meddelade Junilistan att partiet ställde upp i riksdagsvalet 2006. I DN/Temos oktobermätning 2005 tog partiet väljare från både höger och vänster och uppnådde 4,5 procents väljarstöd. En månad senare i SCB:s stora partisympatiundersökning fick Junilistan cirka 3,5 procent.
Junilistan kritiserades tidigt för maktkoncentrationen kring Nils Lundgren och för att vara toppstyrt samt sakna interndemokrati.[2] Hösten 2005 hade flera av de som stått på Junilistans valsedel 2004 hoppat av partiet, däribland den kristdemokratiska politikern Görel Flyckt, ekonomen Stefan de Vylder, journalisten Curt Carlsson, samt författaren och journalisten Folke Schimanski.[3] Även den tidigare moderate riksdagsmannen Tom Heyman kritiserade Junilistan för ledningens maktkoncentration och lämnade partiet.[4] I december 2005 avslöjades dessutom att Junilistans Europaparlamentariker Nils Lundgren och Hélène Goudin hade låtit skattebetalarna bekosta Bryssel-resor för sina anhöriga.[5] Den 8 april 2006 meddelade Europaparlamentarikern Lars Wohlin att han gick över till Kristdemokraterna,[6] och efter att även Jesper Katz hoppat av finns idag endast en av de tre grundarna kvar i partiet.
Utan att ha några egentliga medlemmar som fick rösta om partiets kandidater, utan endast sympatisörer, bildades lokala nomineringskommittéer i varje valkrets för att hitta lämpliga riksdagskandidater och 23 april 2006 meddelade Junilistans styrelse vilka kandidater de utsett. Redan dagen efter att riksdagskandidaterna presenterades blev partiet anklagat för svågerpolitik. Anonyma mejl, undertecknade ”Whistle Blower” (se en: whistleblower), avslöjade att fem av fjorton personer på listan för Stockholms kommun var släkt eller bekanta med ledamöter i nomineringskommittéerna.[7]
Under våren 2006 bildades lokalföreningar och ett förslag till partiprogram gick ut på remiss till alla sympatisörer. Partiprogrammet antogs sedan av ett årsmöte i juni. Partiets tre pelare inför riksdagsvalet 2006 var "Ja till Europa - nej till EU-stat", "Makten ut i landet" och "Riktiga jobb åt alla". Partiet fortsatte att driva krav på folkomröstningar om EU-konstitutionen.
Strax före valet avslöjade Dagens Nyheter att Junilistans ledare och förstekandidat till riksdagen Nils Lundgren sålt sin villa fem gånger till sig själv. Genom att sälja villan fram och tillbaka mellan sig själv och sitt eget bolag Veraciter kunde Nils Lundgren ta ut nära två miljoner kronor ur bolaget i stället för lön.[8]
Junilistans valresultat 2006 blev ett stort bakslag för partiet. Mycket få av kandidaterna lyckades få mer än 50 personröster och partiet fick totalt bara 26 000 röster eller 0,47 procent, att jämföra med ca 363 000 röster i EU-parlamentsvalet två år tidigare. På junimötet 2007 beslutade Junilistan att koncentrera politiken på Europaparlamentet och inte ställa upp i inhemska val.
Den 16 mars 2008 meddelade Nils Lundgren att han skulle avgå som partiledare. På junimötet 2008 beslutades att införa ett delat partiledarskap och den 6 juli 2008 efterträddes Nils Lundgren av Annika Eriksson och Sören Wibe som numera tillsammans leder partiet. Till vice ordförande utsågs Hélène Goudin och Björn von der Esch.
Idag (2008) representeras Junilistan i Europaparlamentet av Nils Lundgren och Hélène Goudin.