|
|||
Kalif (arab. خليفة, "vikarie, ställföreträdare") var den titel som den andlige och världslige ledaren för islam använde i sexhundra år efter profeten Muhammeds död 632. Muhammed, med titeln rasúl Alláh, "Guds sändebud", hade redan under sin levnad tillsatt en ställföreträdare när han var borta från Medina. När profeten efter sin död efterträddes av sin svärfar Abu Bakr antog denne titeln khalífa rasúl Alláh ("Guds sändebuds ställföreträdare"). Det riket som kalifen härskade över kallades kalifatet.
Under historien har många sunnimuslimer ansett att endast de fyra första kaliferna (Abu Bakr, Umar, Uthman och Ali) var "riktiga" kalifer, eftersom de valdes till profetens ställföreträdare istället för att ärva ämbetet (efter Alis död 661 upprättade umayyaderna ett dynastiskt kalifat i Damaskus). Dessa fyra första kalifer bär också titeln al-Khulafa ur-Rashidun, eller "de rätt ledda kaliferna", och det islamiska rike de härskade över kallas "det fullkomliga kalifatet", till skillnad från de senare kalifaten som betecknas "det ofullkomliga kalifatet". Dessa fyra är därför enligt samma åskådning de enda som har rätt att bära de två titlar som utmärker de två sidorna av profetens makt, emir-al-muminin ("de rättrognas härskare" som infördes av Omar) och den abbasidiska titeln imam-al-muslimin ("islambekännarnas föreståndare").
Enligt en av Muhammeds profetior skulle kalifatet endast vara i 30 år[källa behövs] , och därför anser många ortodoxa att endast dessa första fyra kalifer är att anse som verkliga kalifer. De fyra första kaliferna spelar ännu idag en stor roll inom islam: de omnämns i den offentliga fredagsbönen med förböner, efter Muhammed men före den regerande härskaren. Kalifens insignier bars redan av Muhammed och var al-búrda, manteln, al-kadib, spiran (eg. "rörkäppen"), samt al-khatim, sigillringen. [källa behövs]
Efter turkarnas erövring av Egypten 1517 gjorde den turkiske sultanen anspråk på att vara överhuvud för hela den islamska världen, och lade på 1700-talet även till "kalif" bland sina titlar. Den moderna turkiska staten avskaffade kalifatet 1924.
Som allmänna rättmätiga kalifer betraktas endast de fyra första kaliferna i Medina (632-661), de 14 umayyaderna i Damaskus (661–750) samt de 54 abbasiderna, av vilka de 37 första residerade i Kufa, sedan i Bagdad och Samira (750–1258) och de 17 sista i Kairo (1258–1517). De sedan 755 i Spanien regerande umayyaderna, de olika grenarna av Alis ätt och flera andra regerande furstar som antog titeln kalif, anses inom sunnigrenen endast som så kallade "motkalifer", vilka inte innehade kalifatets andliga och egentligen konstituerande del, imamatet. Imamatets rättigheter och värdigheter förbehållits uteslutande de allmänna kaliferna.
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).|
Skrifter: Koranen • Hadith • Sunna |
|
