Lingua franca är numera en beteckning för ett internationellt hjälpspråk för kommunikation mellan människor med olika modersmål. Bland olika nutida lingua franca i världen kan nämnas engelska, franska, spanska, ryska, swahili och arabiska.
Från början avsåg termen lingua franca ett enda pidginspråk (blandspråk), vars ordförråd mest var hämtat från portugisiska och som från högmedeltiden och framåt användes i handel och liknande kontakter mellan araber och européer i medelhavsområdet.[1] Lingua franca betyder ordagrant "det frankiska språket", vilket hör samman med att muslimerna efter slaget vid Poitiers år 732 kallade alla romansktalande västeuropéer för franker. Den första texten skriven på lingua franca är daterad 1353. Det finns bevis på förekomst redan på 1200-talet men då i betydligt enklare form. Lingua franca talades i medelhavsområdet – i Frankrike, Portugal, Algeriet med flera områden – och användes framför allt för handel med vapen och annan krigsutrustning. Lingua franca talades så sent som på 1900-talet. Som kuriosum kan sägas att det finns uppgifter om att européerna trodde de talade arabiska, och araberna trodde de talade franska.
Lingua franca ska inte förväxlas med lingua franca nova, som är ett konstgjort planspråk.
Innehåll |
