 |
Denna artikel eller detta avsnitt anses inte vara skrivet ur ett globalt perspektiv. Förbättra gärna texten eller diskutera saken på diskussionssidan. |
Riddare (lat.miles), medeltida titel för frälseman som fått riddarslaget.
Innehåll |
Under medeltiden kunde personer utnämnas till riddare. Denna titel gav riddaren vissa ekonomiska fördelar, till exempel skattebefrielse mot att denne stred till häst för kungen.
Dubbning till riddare ägde rum vid festliga tillfällen till exempel när kungen kröntes eller vid bröllop. Kungen la då sitt svärd på väpnarens axel efter att väpnaren svurit riddareden genom att läsa den högt. De lätta svärdsslagen på vardera axel symboliserar de sista slag en riddare får ta emot ohämnade.
Det var inte bara rika som kunde bli riddare, utan främst för utnämningen stod tapperheten och pålitligheten. Det var en ära för unga män att bli utvalda och dubbade, vilket kan liknas vid en uttagning till ett landslag idag. Kvinnor kunde inte dubbas till riddare. De kunde dock bli hedersmedlemmar i vissa riddarordnar som till exempel Johanniterorden.
Riddarväsendet kom till Sverige genom de kristna riddarordnarna (se Riddarordnar i Sverige). Det feodala riddarväsendet kom att bilda det vi idag känner som Riddarhuset.
En riddare kan i allmänhet skiljas från lägre frälse genom att han får ett "herr" (dominus) framför sitt namn i medeltida brev och en riddares hustru var den enda kategori av gifta kvinnor utanför kungahuset som kunde kallas "fru" (domina). I Sverige har bara kungen kunnat dubba riddare. Mycket har skrivits om unga hjältars dubbning till riddare efter blodiga slag. Vanligen skedde dock dubbningar i samband med kungakröningar, -bröllop och andra viktiga evenemang som samlade rikets elit hos kungen. Det största antalet personer som vid ett sådant tillfälle dubbats till riddare i Sverige är 133 personer som erhöll riddarslaget 1397 vid unionsmötet i Kalmar.
En förutsättning för riddarslaget var alltså att vederbörande var frälseman. I Alsnö stadga, utfärdad omkring år 1280, krävdes två saker för att bli frälseman: att man ägde jord och kunde ställa upp i krigstjänst med häst och ryttare (tung rusttjänst). Då blev man skattebefriad och kallades frälseman. I allmänhet titulerades man då i breven väpnare, eller sven av vapen (armiger), ibland också knape. En meriterad väpnare kunde få riddarslaget av kungen men också förvägras ett välförtjänt sådant om han föll i onåd. Det mest kända exemplet på det sistnämnda är drotsen Bo Jonsson (Grip) som aldrig blev slagen till riddare.
Det medeltida samhället krävde en jämn fördelning av herremän i bygderna för att upprätthålla administrationen liksom kontrollera befolkningen, något som den lokala medeltida riddaren eller svennen gjorde i samarbete med sina undervasaller, vanligen på de berörda orterna bosatta väpnare.
Men herremännen fick inte bli så mäktiga att de hotade kungens makt. Alsnö stadga preciserar hur många ryttare med häst ett följe fick bestå av för olika ämbetsmän. Ingen utom kungen fick rida med hundratals män i sitt följe. Kungamakten var vid denna tid fortfarande så svag att denna typ av begränsningar var nödvändiga av säkerhetsskäl. Rikets stormän ("nobiles regni") var tillsammans militärt betydligt starkare än kungamakten.
Riksråd (rådsherrar) utnämndes från riddarståndet (biskoparna var självskrivna). Fortfarande under senmedeltiden kunde en rik bonde ställa upp med en häst och bli frälseman och åtminstone teoretiskt även bli riddare.
Riddare (lat. miles) är en personlig titel som medför, men inte nödvändigvis förutsätter, adelskap. I det medeltida Sverige kunde endast kungen dubba en person till riddare, varför många högadliga personer förblev väpnare.
Sedan 1975 kan en svensk medborgare inte längre upphöjas av den svenske kungen till riddare genom att bli upptagen i en riddarorden. Detta gäller dock inte för utländska medborgare (främst statsöverhuvuden).
Utländska statschefer kan naturligtvis fortfarande dubba svenska medborgare till riddare och ta upp dem i diverse ordnar.
Den siste riddaren i Sverige var Georg Fleetwood.
I samband med Gustav Vasas kröning 1528 dubbades 13 frälsemän till riddare. Gustav Vasa dubbade av okända motiv bara riddare fram till 1544.
Vid Erik XIV:s kröning år 1561 utsågs de första tre grevarna och friherrarna. Man behövde mer prestige, mer titulatur. Sverige ansågs ha brist på aristokrater som kunde representera och imponera vid utländska besök.
Men det blev bara tre riddare som motsvarade kraven på antal generationer av förfäder inom frälset för att bli grevar. Och bara en av dem, greve Per Brahe dä, överlevde Erik XIV:s koleriska läggning någon längre tid.
Vid kröningen 1561 dubbades Hans Kyle
